En gång kenyan, alltid kenyan - eller?

Den olympiska friidrotten har börjat och åter ställer jag mig frågan:

Idrottare som byter nationalitet mitt i sina karriärer, vad fan ska det vara bra för? Nu senast dök simmerskan Sara Nordenstam upp; hon har tidigare tävlat för Sverige men sedan bytt till Norge för ett par år sedan eftersom hon "kände sig mer som norsk". Det är klart, hon har bott i Norge sedan hon var tio år gammal så av den anledningen kan man ju förstå henne - men varför tävlade hon då för Sverige överhuvudtaget? Jag anser att har man börjat representera ett land på elitnivå ska det vara jävligt svårt att byta.

Det är inte utan att man skrattar lite när man inser hur många färre friidrottsmedaljer länder som Frankrike (med t.ex. Eunice Barber, som egentligen kommer från, och tidigare har tävlat för, Sierra Leone) eller Portugal (som förutom någon långdistanslöpare har tre stora stjärnor som alla tidigare representerat andra länder: Francis Obikwelu (Nigeria), Naide Gomes (São Tomé och Principe) och Nelson Évora (Kap Verde)) skulle ta.

Det finns dock ett par rika arabländer som tagit det här med nationalitetsbyten till en helt ny nivå.

För ett par år sedan kom en ny kenyansk hinderlöpningsstjärna fram. Hans namn var Stephen Cherono. 2003 dök han dock upp med ett nytt namn och en ny nationalitet. Hans namn är numera
Saif Saaeed Shaheen och han tävlar för Qatar. Anledningen till nationalitetsbytet sägs vara att Cherono/Shaheen erhållit en hel del pengar från Qatar för detta, något han själv förnekar men jag har lite svårt att tro honom, speciellt med tanke på att flera av hans landsmän gjort samma sak efteråt. Smidigt - har man inga egna talanger köper man andra länders. Patetiskt. Fler exempel finns som sagt på detta och förutom Qatar har även Bahrain genomfört liknande "kupper" då man köpt afrikanska löpare, tvingat dem byta namn och låtit dem tävla under ny flagg.

Skillnad är om man bytt nationalitet innan sin elitkarriärs början (t.ex. Mustafa Mohamed, från början somalier). Men har man en gång valt att representera ett land borde man som sagt inte kunna byta så pass lättvindigt som man verkar kunna. Det är uppenbart att de nuvarande bestämmelserna uppmuntrar till avarter såsom de "köp" Qatar och Bahrain sysslar med.

Jag måste till sist lite skamset erkänna att jag är en hycklare. Jag höll lika mycket på Ludmila Engquist som på de andra i den svenska truppen i Atlanta 1996 och jag blev lika upprörd som vem som helst när Ara Abrahamian så uppenbart myglades bort av en tjock idiot till brottningsdomare häromdagen. Inte ens jag är med andra ord perfekt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback