Sillpizza

I avdelningen "I Sverige är allt alltid någon annans fel" vill jag tipsa om en mycket läsvärd artikel på dn.se, skriven av Maciej Zaremba. Artikeln hittar du här.

Läs den! Den är tragikomisk och mycket välskriven och rör de oräkneliga gånger då studenter vid Lärarhögskolan i Stockholm "kränkts" av illvilliga lärare.

Ett par exempel:
Den ursprungligen spansktalande blivande gymnasieläraren i ekonomi som kände sig kränkt av att läraren på en viss kurs gav honom "godkänt" och inte högsta betyg samt kommentaren "fortsätt att arbeta med språket". Kränkningen består i att denna student inte tycker att hans kunskapsnivå i svenska språket ska bedömas.

Studenten som underkändes två gånger i samma kurs och upplevde detta som ett övergrepp, men som till sist lyckades snacka till sig en examinator som (av utmattning får man hoppas) godkände t.ex. följande: "Läkare och sjukhuschefer domineras av män och även rektorer inom skolan."

Studenten med ADHD och Aspergers som skulle praktisera på en grundskola men vars lämplighet ifrågasattes av den ordinarie grundskolepersonalen. Denna person hävdade helt frankt att det var skolans ansvar och att han skulle ha försetts med en assistent för att klara praktiken...

Studenten med invandrarbakgrund som tämligen omgående under sin praktikperiod visade sig ha sämre kunskaper i svenska språket än de förstaklassare hon skulle lära nämnda språk. Hon avråddes naturligtvis från den yrkesbanan varpå ansvariga lärare fick kastat mot sig att de var rasister.

Studenten som inte fungerade i klassen under sin praktikperiod, gavs en ny chans och misslyckades för att sedan underkännas i praktikmomentet, och naturligtvis blev oerhört kränkt. Hon hade ju gjort sitt bästa och dessutom hade hon inte bara ett handikapp (perceptionsstörningar) utan hon var dessutom lesbisk! Vad framför allt det sistnämnda ska spela för roll framgår inte men en kränkning var det i alla fall. Läraren borde ha känt till att hon var lesbisk eftersom hon ju "kommit ut redan under första terminen"...

Läskig läsning.

I samtliga ovan nämnda fall (fler finns i artikeln) är sannolikheten mycket stor att det går käpprätt åt helvete för de
kränkta stackarna när de ska ut i arbetslivet efter att ha godkänts av lärare som inte vågade annat av rädsla för att åka på en anmälan för kränkning eller diskriminering.

Klart som fan en gymnasielärare ska ha tillfredsställande kunskaper i svenska språket!

Har man underkänts två gånger av två olika lärare på samma kurs kanske man ska börja leta fel hos sig själv och inte hos den som examinerar.

Är ens diagnos sådan att man måste ha assistent under praktiken kanske ett jobb som grundskolelärare inte är det man bör satsa på.

Är man sämre på svenska än de sjuåringar man förväntas undervisa borde man själv fatta att man är ute och cyklar.

Klarar man inte att ta hand om en klass under en praktikperiod kan man väl ändra sitt beteende och försöka igen om man måste, och samtidigt börja fundera på en B-plan om det skiter sig igen (vilket det lär göra). Att göra det till en fråga om sexuell läggning är absolut inte rätt väg att gå.

Självklarheter för mig och förhoppningsvis för de flesta andra. Dock har min uppfattning att alldeles för många resonerar som att det alltid är någon annans fel inte försvagats.

Man skäms.