Sillpizza

Det är nu drygt en vecka sedan jag kom hem från Malta där jag befann mig för ett par dagars rekreation samt en fotbollsmatch som visade sig bli den mest underhållande och välspelade fotbollsmatchen i historien. Om man börjar räkna nerifrån alltså.

Malta var hursomhelst ett oerhört trevligt resmål som jag varmt kan rekommendera. Gillar du som jag att knalla runt i pittoreska stadsmiljöer, Medelhavet, lättdrucken men ändå välsmakande öl, goda fiskrätter och gozitansk pepparost bör du genast besöka Malta då du högst sannolikt kommer att få ditt lystmäte och mer därtill.

Men det var nu så att det var fotbollsmatchen, det vill säga VM-kvalet mellan Malta och Sverige, som var den enskilt största anledningen till att vi åkte ner. Med ”vi” avser jag mig själv, min sambo, min far, min farbror och min kusin. Att få tag på matchbiljetter var inget problem och flyg och hotell hade vi bokat så långt i förväg att vi nog hann före den största ruschen supportrar.

Hotellet ja. Det låg mycket centralt beläget i Maltas nöjeskvarter i St Julian's. Det var krypavstånd till den största bargatan och restauranger fanns i överflöd. Det är här någonstans jag kommer till dagens frågeställning.

Bargatan var, som sig bör, fylld av svenska supportrar. Den var också, som sig uppenbarligen bör, kantad av nattklubbar och barer som spelade musik. Jag tycker mycket om musik men det kan gå till överdrift – den här musiken spelades nämligen på så oerhört hög volym att man knappt hörde vad man själv tänkte. Det föreföll dessutom så att ju högre musik som spelades, desto fler fotbollsfans och språkresefjortisar drog stället till sig.

Frågorna som dyker upp är två till antalet:

1. Vad, förutom bestående tinnitus, får man ut av att hänga på ett ställe där musiken är så hög att en normal konversation blir omöjlig?

2. Vad är det som gör att vanliga svenska grabbar i medelåldern förvandlas till odrägliga fylledrängar så fort de kommer förbi säkerhetskontrollen på Arlanda? Vi stötte på ett gäng som roade sig med att applådera åt de fjortistjejer de fann attraktiva när dessa passerade puben. Vad fick de ut av detta? Och framför allt, vad skulle gubbarnas familjer därhemma säga om de såg spektaklet?

Jag ska inte sticka under stol med att vi i vårat sällskap satt på en del pubar och drack en del öl också. Jag vill dock tro att vi höll oss hyfsat civiliserade trots detta. Framför allt vill jag här ge uttryck för min inställning att ett par öl i goda vänners lag på en lugn pub eller uteservering där man man konversera utan att skrika smäller klart högre än att trängas på något stroboskopbelyst dansställe där ölen kostar 92 kronor flaskan och ljudet är så högt att ens trumhinnor blir sugna på att vika hädan.

Men det är klart – det finns färre småtjejer att applådera åt på puben.