Man hoppar omkring som en speedad klossgroda

Jag tycker mycket om att lyssna på musik. När jag är ute och åker någonstans och inte har sällskap kan jag i princip alltid ses med hörlurar i öronen. Jag bränner alldeles för mycket pengar på inköp av skivor, och numera faktiskt också nedladdningar från iTunes, i månaden. Musik jag sedan lyssnar igenom på väg till jobbet dagen efter och som därefter hamnar i min alltmer omfångsrika spellista. Ibland kan jag tycka att det inte finns något bättre än att stoppa in lurarna i öronen, eller starta iTunes på dautorn, och dra igång shuffle.

Jag har slutat räkna hur många fysiska CD-skivor jag äger men om det är under 1000 skulle jag dessvärre bli förvånad. Någon gång ska jag av nostalgiska skäl ta mig tid att importera varenda en av dessa till datorn, inklusive alla gamla Absolute-Dance-plattor från mellan- och högstadietiden. Jag lyssnade i princip bara på eurodisco, det som kompisarna kallade "tysk techno", på den tiden. För den som kollar
min profil på last.fm är det ganska uppenbart att min musiksmak, ehm, ändrats en del sedan dess.

Det har hänt att folk, när de fått nys om mitt musikintresse, velat börja diskutera konsertupplevelser. Jag måste väl ha varit med om massor av sådana?

Svaret är nej. Jag har varit på två (2) riktiga konserter i hela mitt liv. Den första var The Offspring på Annexet någon gång i början av förra decenniet och dessutom var jag med ett gäng kompisar på Gyllene Tider i Göteborg sommaren 2004. En sådan där grej vi gjorde för att vi kände att man nog "ska ha varit där" snarare än av oförfalskad kärlek till Gyllene Tider som jag själv ser mer som en del av svenskt kulturarv (på gott och ont) än ett band.

Jag kan inte ens säga att jag tyckte konserterna var speciellt häftiga. Mest av allt var det högljutt och trångt och man blev jävligt svettig. Visst är det lite kul att ha varit med och slagit publikrekord på Ullevi sedan ombyggnaden, men det jag har fått ut av mina konsertbesök har främst varit svett, onda fötter av alldeles för många timmars oavbrutet stående samt en massa knuffar på grund av idioter runtom en som fått för sig att det enda sättet att se en konsert är om man hoppar omkring som en speedad klossgroda samtidigt. Jag provade att delta i hoppandet men kände mig som ett mongo efter tio sekunder och slutade och försökte hålla mig undan.

Liveinspelningar är också en sån där grej. Det finns människor som går upp i falsett över förträffligheten i [valfritt större rockband]s liveplatta från spelningen i Glastonbury, Rio de Janeiro eller Canton, Massachusetts 1983. Själv fungerar jag tvärtom. Hundra gånger av hundra väljer jag en vanlig platta, där jag kan höra musiken utan en massa publikvrål och ett klyschigt "Are you ready to ROCK?!?" från någon hormonstinn leadsångare, framför en liveinspelning med halvdassig kvalitet. I de fall då livespår ligger med på en studioplatta jag köpt brukar jag helt sonika ta bort dem från mina spellistor så fort jag upptäckt att de finns där eftersom jag inte tycker de tillför något.

Jag är förmodligen tråkig, en musikkonsument som inte förstår mitt eget bästa. Jag föredrar att lyssna på musiken i lugn och ro och med så bra ljud som möjligt. En låt är bättre i hörlurar på tunnelbanan än i ett publikhav med en massa hoppande fjortisar. Så är det med den saken.


Kommentarer
Postat av: Humlan

Absolut!! Jag hatar live-plattor, det låter skit. Tacka vet jag välproducerad studiomusik. Hade dock önskat att jag bott lite närmare huvudstaden ibland, för vissa band hade jag verkligen velat se live... Men generellt sett är det klart överskattat, musik gör sig bäst i hörlurar eller i ensamhet på hög volym. Min senaste konsertupplevelse var också rätt udda. Vi var två betalande, jag och min fru, samt en journalist från lokaltidningen. Aningens pinsamt speciellt eftersom vi engagerat oss tillräckligt mycket för att köpa förköp, men bandet körde ändå.

2010-02-28 @ 12:11:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback