Nostalgitripp, del 1
Jag blir ibland märkligt nostalgisk och känner att jag behöver tillgodogöra mig lite flashbacks från förr. Mentalt är det inget problem; jag befinner mig fortfarande på en 14-årings mognadsnivå och lär inte växa ifrån det heller, men för att minnas företeelser som är över tio år gamla är det lättaste att med Internets hjälp resa i tiden.
Hur yttrar sig då dessa "tidsresor"?
Det är till exempel ganska skojigt att kolla in GB:s gamla glasskartor. De finns samlade på en fin nostalgisajt som drivs av GB självt och innehåller glasskartor från samtliga år från 1967 fram till i år. Då jag är född 1980 är det kartorna från runt 1986 och framåt som är roligast för mig att kika på.
1986 byts till exempel den trefärgade rymdraketsisglassen X-15 ut mot den likaledes trefärgade rymdraketsisglassen X-17 (det som byttes ut var färgerna). Än idag har jag inte smakat någon godare, eller sett någon coolare, isglass än den lila-vit-gröna X-17. Troligen smakade den likadant som X-15 eller sin uppföljare X-21 men det är just X-17 man minns, antagligen tack vare färgerna.
1989 dyker Magnum upp. Den blev då, och är fortfarande, en av mina absoluta favoritglassar. Tyvärr har de fjollat till Magnum så mycket idag - de smakar kaffe, aprikos, syltlök och sushi i stället för choklad och vanilj. Magnum Vit, den godaste glassen någonsin, har de slopat helt. May it rest in peace.
1993 kom Banana Joe, en bananglass med chokladöverdrag. Ett trauma för mig som tycker att banan är bland det äckligaste som finns. Inte blev det bättre av att det vid de få tillfällen det bjöds på glass i min skola ALLTID var den jävla Banan-Joe som bjöds. Jag tog en plastmugg vatten och höll god min men inom mig dog jag en smula.
Ett sista nedslag i GB-nostalgin blir 1996 då Red Dream infördes. Det var en rosaröd jordgubbsglass med jordgubbsöverdrag och förmodligen hade GB tänkt sig den som en typisk "tjejglass". Möjligen var det också så att konsumenterna primärt var tjejer men det sket jag i. Åtskilliga dussin röda drömmar har slutat sina dagar i mitt matsmältningssystem.
Det här inlägget var jävligt kul att skriva faktiskt. Jag hade tänkt bygga vidare med fler typer av nostalgitrippar men jag tror jag tar det i ett separat inlägg i stället.
Dags för intresseklubben att anteckna?
Ytterligare några lika oväntade nyheter:
Jonas Gardell inte inröstad bland finalisterna om utmärkelsen till "Årets hetero".
Håkan Hellström inte inröstad bland finalisterna om utmärkelsen till "Årets renaste sångröst".
Carolina Klüft inte inröstad bland finalisterna om utmärkelsen för "Årets bästa OS-prestation".
Klas-Kristian inte inröstad bland finalisterna om utmärkelsen till "Årets bloggare".
Klas-Kristian sågar - kvällspressen (igen)!
Kort bakgrund: I det allsvenska fotbollslaget Kalmar FF spelar tre bröder Elm: David, Viktor och Rasmus. Samtliga är ordinarie i KFF:s startuppställning och tillhör Allsvenskans bättre spelare. Mellanbrorsan Viktor är till och med så bra att han precis blivit uttagen i svenska landslaget till VM-kvalmatcherna mot Albanien och Ungern. Det antas allmänt att även lillebror Rasmus kommer att spela i landslaget en dag.
Bröderna Elm har tillsammans en blogg hos tidningen Barometern. Igår morse skrev äldste brodern David följande i nyss nämnda blogg:
Vi satt hemma hos Viktor igår och diskuterade hur svårt det måste vara att spela forward ihop med Henke Larsson. Varje gång Henke gör någonting dåligt, en konstig löpning, en dålig touche är det egentligen du som inte förstår hans genialitet. Om du skulle råka göra någonting bra är det egentligen Henke som förtjänar berömmet. Hans löpningar, passningar och skott öppnade ytorna. Man kan stundtals förstå varför Razak ville flytta.
Välskrivet och framför allt helt sant, för visst är det så att Henrik Larsson inte kan göra fel i bedömares ögon. Missar han en passning är det medspelaren som "inte förstår hans intentioner" och så vidare. Henke Larsson är en av de bästa svenska fotbollsspelarna någonsin men inte ens han borde vara immun mot kritik.
Hos kvällstidningarna var man naturligtvis inte sena att uppmärksamma detta. Expressen basunerar ut att Bröderna Elm sågar - Henke (ja, tankestrecket ska vara där på känt expressenmanér) och Aftonbladet ville inte vara sämre utan spottar ur sig en massa dravel om brödernas "tuffa passning" till Henke. I Expressen får till och med den gamle storspelaren Ralf Edström komma till tals. Troligen har han inte haft hela bilden klar för sig när han yttrat sig, annars hade antagligen den annars ganska vettige Edström inte sagt som han gjorde: att det är "korkat" att uttala sig som David Elm gjort.
Tidningarna gör med andra ord en Alexander Östlund, dvs de skjuter alldeles åt helvete för långt utanför målet. Det David Elm skriver är inte, vilket Expressen med en fyndig poll* vill göra gällande, att de tycker Henke är svår att spela med. Inte heller är Elms intention att "såga" eller "slå en tuff passning" till Larsson. Andemeningen med det han skrivit, detta tycker jag är hur uppenbart som helst, är som sagt att ifrågasätta att Henke tycks vara immun mot kritik. Detta vet troligen artikelförfattarna hos våra kvällstidningar också; jag tvivlar på att de, trots den dynga de ofta häver ur sig i skriven form, är dumma i huvudet. Men kan man få till en "sågning" eller en "attack" på alldeles för lösa grunder är det okej det också.
Blockmongon!
* Den "fyndiga pollen" ser ut som följer:
Jag saknar alternativet "Expressen är ena jävla mupptaskar".
I en annan del av Denver
De kommer från Aftonbladets startsida och artikeln det länkas till handlar om det attentat som ett gäng driftiga män i sina bästa år tänkte utsätta demokraternas presidentkandidat Barack Obama för.
Beskåda de två anhållna männen. Ser de verkligen ut att ha vad som krävs för att mörda en presidentkandidat? Jag tvivlar. Den övre snubben, Nathan Johnson, ser mest ut som en lodare med en IQ någonstans kring 55 och den undre, Tharin Gartrell, tycks hysa en något ohälsosam beundran för den vite 80-talsrapparen Vanilla Ice vilket också det tyder på en IQ endast marginellt högre än mitt skonummer (42, för den som är nyfiken).
Totalt fyra män har anhållits för att ha planerat detta dåd. Hur de övriga två ser ut förtäljer inte historien men uppenbarligen har de bedömt att Nathan och Tharin är kloka nog att delta i deras lilla projekt. Om jag ska dra en parallell till Sverige känns det här ungefär som om "I en annan del av Köping"-gänget skulle gå ihop och få för sig att mörda Fredrik Reinfeldt.
Hallå där...
... Tommy de la Fleur, 42, frisör, Liiidingö.
- Det är inte många som vet det men du är faktiskt Tommy i Carolas monsterhit "Tommy Tycker Om Mig". Vad gör du idag?
Jag jobbar som frisör tillsammans med min pojkvän José. Vi har en salong i centrala Stockholm och det är sååå roligt!
- Pojkvän? Där ser man. I Carolas låt beskrivs du ju som en tjejmagnet.
Ja, men jag visste hela tiden att jag gillade killar. Det förvånar mig att ingen insåg det redan då, jag sa ju saker som "fast du är tjej så är du helt okej". Jag antar att den där machogrejen var en fasad, det var inte så inne att vara bög på den tiden.
- Du var alltså aldrig kär i Carola på riktigt?
Nej nej. Men jag gillade hennes illgula tights. Hade jag varit lika självsäker då som nu hade jag köpt ett par likadana!
- Det gick ju rätt bra för Carola sedan. Ångrar du inte att du inte höll fast vid det ni uppenbarligen hade?
Nej. Däremot måste jag berömma Carola för hennes killsmak. Runar, mmm... (här utstöter Tommy ett erotiskt morrande, inte helt olikt ett lejons under parningstiden).
- Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
Runar, ingniden i transfetter.
De skönaste olympiska namnen, del 2
Luxemburg har inte så många toppidrottsmän men vad spelar det för roll när de har mannen med ett av världens coolaste förnamn? Fränk Schleck. Fränk. Med Ä. Låt er inte luras av stavningen på OS' webbplats, grabben stavar ijenkligen med Ä. Inte nog med det, han har också gjort en av de vådligare cykelvurpor som skådats - för att direkt klättra tillbaka upp på vägen och vilja cykla vidare. Fränks bror Andy, också toppcyklist, hade möjligen platsat här om han hade hetat Ändy.
Yennifer Frank Casañas (diskus, Spanien)
Casañas är kuban från början och just kubaner verkar ha en förkärlek för förnamn som börjar på bokstaven Y. Den gamle trestegshopparen Yoelbi Quesada och släggkasterskan Yunaika Crawford är bara två exempel på detta, men att döpa en snubbe till Yennifer? Det känns rent spontant ungefär lika begåvat som att döpa en tjej till... ehm, Yörgen?
Emma Snowsill (triathlon, Australien)
Snösillen är en fisk som lever upp på vintern. Den ses oftast simma under isen i frusna sjöar men har också då och då upptäckts simmande i snödrivor. Förmågan att göra detta är snösillen ensam om bland fiskarterna, vilket gör den väldigt intressant ur forskningssynpunkt. Den är dessutom ansedd som en delikatess, framför allt på den s.k. snösillpizzan. Snösillen kan även skryta med att ha tagit OS-guld i damernas triathlon under OS i Peking 2008.
Miao Lijie (basket, Kina)
Här borde jag egentligen tagit med den ursprungligen kinesiska men numera australiensiska bordtennisspelaren Miao Miao, men det var så jävla kul att höra herrar Becksmo och Aulander (SVT:s basketkommentatorer) härma katter stup i kvarten under Kinas basketmatch idag: "En trepoängare! Mjau!". Fantastiskt kul!
Nu. Nu är det fan dags att lägga ner det här nörderiet och börja skissa på min egen OS-ansökan. Det är korrekt, jag tänker ansöka om att få anordna sommar-OS 2020 i min f.d. hemort Bålsta. Jag tänkte först satsa på 2016 men gissar att de spelen kommer att hamna utanför Europa då OS 2012 går i London, men 2020 känns klart realistiskt! Räknar med att Jörgen Persson står på toppen av sin karriär då och kan vara med och utmana om bordtennisguldet i Futurums nybyggda pingishall.
Ölen är far till alla barnen
Nästa OS-reflektion:
Ett gäng svenska simmare, däribland dubbelåttan Stefan Nystrand, blev hemskickade då de, iförda landslagskläder, sågs dricka öl på läktaren under en tennismatch. Stor skandal naturligtvis, och visst kan man tycka det var jävligt klantigt av dem, men det tog inte lång stund innan en kvällstidningsjournalist (i det här fallet Aftonpladdrets Jennifer Wegerup) kom med den vanliga klagovisan. Jag citerar:
"Hemma i Sverige kunde barn och ungdomar se sina idoler dricka öl på "atleternas läktare"."
Texten i sin helhet finns att läsa här.
Jag blir så jävla trött på att idrottsmän jämt och ständigt ska målas upp som förebilder för barn och ungdomar, att minsta fel de gör ska blåsas upp till rent groteska proportioner eftersom det är så synd om "barnen" vars "idoler" gör sådana saker. Idrottare är inte heller mer än människor och inte är det så farligt att ta ett par öl, speciellt inte efter fyra års hård träning. Klantigt som sagt att de inte tänkte på att inte ha landslagskläder men det är också allt man kan klandra dem för tycker jag. De blev inte dyngtankade, de gjorde inte bort sig, deras tävlande i OS var över. Jag har svårt att se att den här grejen är värd mer än högst en liten notis, om ens det.
Det är som sagt inte kändisars eller idrottares uppgift att uppfostra barnen, det är föräldrarnas. Den som tycker något annat ska nog inte skaffa barn alls.
En gång kenyan, alltid kenyan - eller?
Idrottare som byter nationalitet mitt i sina karriärer, vad fan ska det vara bra för? Nu senast dök simmerskan Sara Nordenstam upp; hon har tidigare tävlat för Sverige men sedan bytt till Norge för ett par år sedan eftersom hon "kände sig mer som norsk". Det är klart, hon har bott i Norge sedan hon var tio år gammal så av den anledningen kan man ju förstå henne - men varför tävlade hon då för Sverige överhuvudtaget? Jag anser att har man börjat representera ett land på elitnivå ska det vara jävligt svårt att byta.
Det är inte utan att man skrattar lite när man inser hur många färre friidrottsmedaljer länder som Frankrike (med t.ex. Eunice Barber, som egentligen kommer från, och tidigare har tävlat för, Sierra Leone) eller Portugal (som förutom någon långdistanslöpare har tre stora stjärnor som alla tidigare representerat andra länder: Francis Obikwelu (Nigeria), Naide Gomes (São Tomé och Principe) och Nelson Évora (Kap Verde)) skulle ta.
Det finns dock ett par rika arabländer som tagit det här med nationalitetsbyten till en helt ny nivå.
För ett par år sedan kom en ny kenyansk hinderlöpningsstjärna fram. Hans namn var Stephen Cherono. 2003 dök han dock upp med ett nytt namn och en ny nationalitet. Hans namn är numera Saif Saaeed Shaheen och han tävlar för Qatar. Anledningen till nationalitetsbytet sägs vara att Cherono/Shaheen erhållit en hel del pengar från Qatar för detta, något han själv förnekar men jag har lite svårt att tro honom, speciellt med tanke på att flera av hans landsmän gjort samma sak efteråt. Smidigt - har man inga egna talanger köper man andra länders. Patetiskt. Fler exempel finns som sagt på detta och förutom Qatar har även Bahrain genomfört liknande "kupper" då man köpt afrikanska löpare, tvingat dem byta namn och låtit dem tävla under ny flagg.
Skillnad är om man bytt nationalitet innan sin elitkarriärs början (t.ex. Mustafa Mohamed, från början somalier). Men har man en gång valt att representera ett land borde man som sagt inte kunna byta så pass lättvindigt som man verkar kunna. Det är uppenbart att de nuvarande bestämmelserna uppmuntrar till avarter såsom de "köp" Qatar och Bahrain sysslar med.
Jag måste till sist lite skamset erkänna att jag är en hycklare. Jag höll lika mycket på Ludmila Engquist som på de andra i den svenska truppen i Atlanta 1996 och jag blev lika upprörd som vem som helst när Ara Abrahamian så uppenbart myglades bort av en tjock idiot till brottningsdomare häromdagen. Inte ens jag är med andra ord perfekt.
I don't suck my brother
Det är möjligt att just det här "skämtet" endast florerade i mina uppväxttrakter men vafan:
Någon "tuffing" kunde komma och hånleende be en säga "Isak, min bror" på engelska. Jag kan ha varit 10-11 år när jag för första gången hörde detta och jag minns att jag redan då tänkte att det var helt jävla poänglöst.
"Isaac, my brother" sa alltså den unge Klas-Kristian, med ett så korrekt uttal som man kan begära av någon som nyligen börjat mellanstadiet och så sakteligen börjat fundera på när man egentligen kunde förvänta sig att börja få hår på pungkulorna.
Svaret: ett hånskratt. För så hette det ju inte. "ISAK, min bror" var det ju som skulle sägas.
Att Isak inte uttalas likadant på engelska som på svenska hade helt gått vår historieberättande hjälte förbi. Det han var ute efter var naturligtvis att få sitt "offer" att säga "I suck my brother" medan frasen mer korrekt översatt mer skulle påminna om "I sack my brother". Då ordet "sack" var betydligt mindre känt än "suck" blev man betraktad som ett ufo när man yttrade det. Så kunde man ju inte säga.
Om jag någon gång hamnar i en situation där jag kommer i samspråk med två bröder där den ena är anställd av den andra ska jag prova att dra detta skämt för den överordnade brodern. Först då blir det riktigt kul. Man får hoppas att hans brorsa är med i A-kassan. Moahaha.
De skönaste olympiska namnen
De så populära olympiska spelen pågår som ni kanske vet just nu i den kinesiska huvudstaden Peking. Ska man förresten som svensk säga Peking eller Beijing? SVT verkar konsekvent köra med det förstnämnda medan Eurosport varierar sig. Kan någon upplysa mig?
Jag tänkte nu leverera en anspråkslös lista, nämligen den över de skönaste namnen på OS-deltagare.
Daisy Dick (fälttävlan, Storbritannien)
Nej, det är ingen häst som heter så utan faktiskt en ryttarinna. Ett olyckligt namn men samtidigt hysteriskt kul. Om "Kalle Anka" inte var en serietidning utan en porrblaska skulle detta troligen vara namnet på Donald Dicks kvinnliga kusin. Men vad skulle Donald och Daisy Dick heta i den svenska utgåvan? Balle och Bajsa?
Larsen Jensen (simning, USA)
Snubben är inte bara rätt duktig på medeldistanssimning, han tycks dessutom ha någon sorts nordiskt påbrå. Uppenbarligen var/är hans föräldrar så stolta över detta faktum att de gav honom ett nordiskt efternamn även som förnamn. Huruvida hr Jensen har ett mellannamn förtäljer inte historien men om han har det hoppas jag att det är Olsen. Larsen Olsen Jensen. Legendariskt!
Mandy Hering (handboll, Tyskland)
Hering betyder sill. Bara det är värt platsen på den här listan. Jag funderar på att, genom bloggen, sponsra henne (mina miljoner besökare dagligen gör trots allt att jag kan skryta med att vara gjord av pengar) mot att hon lägger till ett efternamn. Mandy Hering-Pizza. Det skulle göra mitt liv ännu mer komplett.
Geor/Gia (beachvolleyboll, Georgien)
Faktiskt de enda importbrassarna någonsin som vunnit mina sympatier, naturligtvis genom sina val av artistnamn: Geor och Gia. Stentufft! Hade de tävlat under sina riktiga namn (Jorge Terceiro och Renato Gomes) hade de varit ungefär lika långt ifrån den här listan som Robin Söderling, kanske längre.
Urantungalag Bishindee (bågskytte, Mongoliet)
Mongoler har generellt rätt coola namn som en sådan som Staffan Lindebojj troligen inte skulle överleva att försöka uttala. Antar att det är därför han mest kommenterar simning; där deltar inte så många mongoler. Urantungalag är hursomhelst ett riktigt ballt namn. Låter nästan lite svenskt. Uran tunga lag. Jag vet inte om det faktum att namnets bärare är en kvinna gör det ännu ballare eller bara bisarrt.
Lassi Karonen (rodd, Sverige)
Den här mannen har allt. Armstyrka, uthållighet, dalmål, finsk sisu - och ett namn som han delar med en populär collie. Om jag hade någon bra på lager, vilket jag lyckligtvis inte har, skulle jag nu dra en ordvits på temat "Jag mötte Lassi". Extra plus för det extra hundnamnet som inleder efternamnet (Karo).
Pissanu Harnkhomtun (volleyboll, Thailand)
Pissa nu! Pubertalt, roligt och ytterligare ett skäl till att Lindebojj inte får kommentera volleyboll (se Urantungalag ovan). Jag leker med tanken på att registrera domänen www.pissa.nu och försöka sälja den till vår thailändske volleybollspelande vän. Kan det funka?
Carlos Boozer (basket, USA)
Booze, för den som inte vet det, betyder sprit. En "boozer" bör således vara någon som gärna konsumerar sagda vätska. Det rimmar illa med en lysande karriär i NBA och en uttagning i det s.k. "Dream Team". Tillsammans med förnamnet Carlos låter namnet som om det skulle kunna tillhöra en skurk i en serietidning. Kanske skulle han passa i porrversionen av "Kalle Anka".
Se där, cirkeln är sluten!
"Allsång på Skansen" presenterar stolt: HOMO!
Hade det inte varit roligare om Benny Andersson (från Abba m.m.) hade hetat Hans-Olof Melander? Hans orkester hade då, i stället för BAO, hetat HOMO. De hade nog fått många spelningar i samband med prideparaden. "Ahoba" låter dessutom lite mindre inlagd sill än vad "Abba" gör.
Varför envisas folk med att kalla Nordman för "han" när gruppen faktiskt består av två personer (Håkan Hemlin och Mats Wester)?
Har du svar på dessa livets mysterier? Tveka då inte att ringa 0718-90000 för chansen att vinna två miljoner kronor! Det enda du behöver göra är att gissa på tretton slumpmässiga siffror samtidigt som du gymnastiserar med den ena handen och onanerar med den andra. Pissenkelt!
En rensning i maghöjd
Sverige tog sig an värdnationen Kina och det blev kinesisk seger med 2-1 efter att de svenska spelarna framför allt vid 1-0-målet gjort oerhört dåligt ifrån sig. Någon, minns ej vem, slog en helt bedrövlig rensning som gick rakt i magen på en kinesiska som bara hade att klappa till från cirka 20 meters håll. Bollen gick i stolpen och på returen var det inte svårt att slå in den i mål.
Det är just sådant som gör att jag ofta har svårt att ta damfotboll på allvar. En rensning ska vara just en rensning. Ju högre och längre den går, desto bättre. Slår man den i maghöjd rakt ut mot mitten av plan förtjänar man knappast att omnämnas som elitspelare, oavsett könstillhörighet. Gjorde t.ex. Daniel Andersson en sådan rensning i en landskamp skulle han knappast tas till nåder igen av fotbollspubliken. Flera liknande graverande misstag sågs under matchen, både från svensk och kinesisk sida. Pinsamt! Visst, damer är normalt mindre och fysiskt svagare än herrar men det borde väl inte stå i vägen för grundläggande taktiska fotbollskunskaper? Jag ska dock inte enbart vara ogin, Sverige spelade faktiskt okej under delar av matchen, speciellt efter Lotta Schelins 1-1-mål.
Jag längtar tills OS börjar på riktigt. Ser extra mycket fram emot simningen och framför allt friidrotten. Tycker dessutom att OS-boxningen har sin charm så den tänker jag försöka se en del av också. Sen blir det väl lite annat också, sportnörd som man är. Beachvolleyboll kommer jag dock att tokundvika.
Vill avsluta med följande briljanta formulering från aftonbladet.se angående ovan nämnda foppollsmatch:
Nu måste svenskorna vinna de två kommande matcherna - annars är OS slut.
Vad folk än tror fortsätter OS med oförminskad styrka även om svenska damfotbollslandslaget inte går vidare från gruppspelet.
Utan en enda kvadratmillimeter latex
Jag befann mig i lördags för en kort stund på Stockholms centralstation då det pendeltåg jag skulle färdas med avgick därifrån. Redan vid uppgången från T-Centralen märkte jag att något inte var som vanligt. Det märktes ännu mer i tunneln till centralstationen och inne på densamma - det tycktes vara ett lite annorlunda klientel än normalt som befann sig där. Jag kom snart på vad det var som låg bakom detta:
Prideparaden.
Ett spektakel där, så vitt jag har förstått, "HBT-personer" visar upp att de är precis som vilka andra människor som helst genom att tåga omkring i Stockholm iförda diverse bisarra utstyrslar, ivrigt påhejade av etablissemanget. Jag får inte ihop det. Visst, folk får väl klä sig och se ut hur de vill och dessutom ligga med vem de vill, men ingen ska intala mig att det är "normalt" att som kille strutta runt iklädd smaklösa kvinnokläder eller läderoverall, oavsett hur "HBT" man har fått för sig att man är.
Jag är möjligen en bakåtsträvande tråkmåns (man är ofta det, alternativt "homofob", om man inte förstår sig på nutida fenomen som detta) som inte riktigt förmår uppskatta detta jippo. Det kändes hursomhelst skönt att kliva på pendeltåget och åka ut mot sina hemtrakter utan en enda kvadratmillimeter latex på kroppen.
