Sillpizza

Återigen ska jag manifestera vilken bitter och grinig människa jag är och jag kommer att njuta av varje sekund. Bitterheten ska spridas över världen likt en farsot tills vi alla är så jävla bittra att vi inte vet var vi ska ta vägen. Ska vi till Burundi? Malmö? Gran Canaria? New South Wales? Ingen vet!

Nåväl. Någon kanske känner till min aversion mot musikmobilanvändande i offentliga miljöer. Åtminstone vid ett tidigare tillfälle har jag ondgjort mig över detta i denna blogg och nu har det hänt igen. Skillnaden den här gången är att det faktiskt inte är fjortisar utan vuxna människor som gett sina medpassagerare ynnesten att lyssna till deras högst personliga kollektion av MP3:or och/eller ringsignaler.

Kandidat 1: Tony
Ja han såg ut att heta så. En rätt lång och stadig kille med långt ljust hår (hårdrockare?) och ett par dagars skäggstubb. På sig hade han ett par skinnbrallor, vilket bara det ligger i gränslandet till förargelseväckande beteende, samt en brun jacka, troligen mocka. Tony hade ytterligare ett attribut som gjorde att man noterade honom: en ganska påträngande kroppsodör som tydde på att det här med deodorant inte är något som Tony prioriterar när han besöker sin lokala lågprisaffär för veckans inköp av burköl, micropizza, Gorbys och inga hygienprodukter, för att lite senare gå in på systemet och köpa ut cider och Millennium-öl åt fjortisarna i sin trappuppgång.

Tony klev på Roslagsbanan precis innan den skulle avgå från Stockholm Östra, jag tror det var i onsdags förra veckan. I ett snöre kring halsen hade han sin musikmobil och denna spelade något odefinierbart skval under hela resan. Med den uppsyn Tony hade, samt den tidigare nämnda odören han utsöndrade, var det inte förvånande att folk flyttade sig bort från honom när han satte sig ned i vagnens ena ände.

Kandidat 2: Bettan och Maggan
Ja de såg ut att heta så. Dessa två damer, gissningsvis någonstans mellan 45 och 50 år gamla, var lite för salongsberusade trots att klockan vid tillfället bara var strax före 17 på lördagkvällen. Jag gissar att detta var resultatet av en lådvinssession. Tänkbart är att Bettans man Bosse tagit barnen med sig på någon aktivitet tidigare på dagen och lämnat sin hustru hemma med familjens hund Lennart som enda sällskap. Hon gjorde det enda logiska: ringde sin bästa väninna Maggan som naturligtvis snabbt kom över. Bettan hade kvällen innan köpt en låda rödvin men Bosse den jävla torrisen hade inte ens velat smaka så det blev varken vin eller sex i hushållet den kvällen trots att ungarna var ute med sina kompisar och inte skulle komma hem förrän sent. Suck.

Lådvinet konsumerades lite för raskt av Bettan och Maggan, och då det är så erbarmligt svårt att veta hur mycket en låda egentligen innehåller fick de i sig lite för mycket. De bestämde sig för att åka in till stan. En bit mat och sedan kanske något dansställe. Kanske gick det att klämma lite oskyldigt på någon 20-årig rörmokarlärlings fasta skinkor.

Bettan, eller om det var Maggan, hade precis köpt en ny mobil. En mobil vars alla ringsignaler och musiksnuttar hon var tvungen att spela för hela vagnen. Högt.

- Gud så spontan hon är, tänkte Maggan, eller om det var Bettan. Jag önskar att jag var mer som hon!

Inbillad läsarfråga: Men ditt fega miffo, varför sa du inte ifrån om det störde dig så?
Mitt svar: Jag är svensk, det ingår inte i mitt register att säga till folk som stör mig. Det är mycket enklare att sitta tyst och förbittrad. Men tro mig, jag ångrar att jag inte öppnade käften, men det är för sent att göra något åt det nu tyvärr. Nästa gång kanske...

Efter en god middag på en grekisk restaurang på Söder samt ett tretimmars biobesök för att se "Australia" fick jag och sambon den briljanta idén att glida ner till Patricia, eller "fjolljollen" som min kollega kallar stället, då en gemensam bekants band spelade där. Jag hade glömt hur kul det var att stå i kö till uteställen och känna lyckan över att hänga med snorfulla kedjerökande människor och se hur kön av någon anledning byggdes på framför oss. Uppgivenheten kom smygande då vi plötsligt SMS-ledes informerades av vår vän bandmedlemmen att vi stod på gästlistan och fick spatsera förbi kön och raka vägen in. Great success!

Jag hade också glömt hur kul det var inne på dylika ställen. Hög musik, ja så hög att en normal konversation var omöjlig att föra, och svettiga människor som står lite för nära varandra är, för att uttrycka saken milt, inte riktigt min grej. Som tur var ersattes discodunket efter ett tag av musiken från det band vi kommit för att se och då blev såväl ljudnivå som ljudkuliss genast betydligt mer uthärdliga.

Även på Patricia utkristalliserades ett par kandidater som förtjänar speciella omnämnanden i detta blogginlägg:

Kandidat 3: Oddgeir, Oddbjørn, Oddmund, Brynhild, Magnhild och Ragnhild med vänner
Ja de såg ut att heta så. Hela avgångsklassen från lusekoftagymnasiet i Hardangervidda hade rest till den svenska huvudstaden för att roa sig kungligt. De hade hört så mycket om stan och Oddgeir, klassens clown, hade nämnt Patricia och på skoj föreslagit att de skulle gå dit en kväll. Brynhild, som trots sin relativt låga intelligens faktiskt hade lyckats bli fylkesmästare i avancerad lusekoftestickning så sent som 2007, kom då med den briljanta idén att alla skulle klä ut sig till pirater då Patricia ju är beläget på en båt.

Det här var hippt och annorlunda, så långt ifrån att gå på tur, klubba sälar och ta VM-guld i längdskidåkning som det gick att komma (nåja). Klassen gillade idén och längtan efter denna magiska helg växte sig allt större. Plastsvärd inköptes. Oddmund kapade sitt ena ben och ersatte det med ett träben, allt för att bli en så autentisk sjörövare som möjligt. Plyschpapegojor inköptes.

Så var det dags. Efter att ha intagit den med norska mått mätt snorbilliga svenska förfestölen drog några ner till Patricia och tog plats i kön. Alla som senare anslöt ställde sig givetvis hos sina klasskamrater, trots att kön bakom dem växte sig större och större. Natten blev lyckad för de flesta av dem, dock ej Oddmund som med sitt träben misstogs för en lodare och inte släpptes in. Fyllecellen var dock trevlig den också.

Kandidat 4: Patrik
Ja han såg ut att heta så. Han var mån om sitt yttre. En dag då han förbrukade mindre än en halvliter hårgelé såg Patrik som ett misslyckande. Han var snygg, det visste han. Han trodde sig också vara lite farlig. Visserligen hade han inte ännu vågat pierca sitt ollon men i öronen hade han ringar och med åren hade han samlat på sig en riktigt respektabel samling tatueringar. Folk brukade fråga om dem ibland. Gladast blev Patrik när han fick komplimanger av tjejer, vilket faktiskt hände då och då. Det hade han aldrig kunnat drömma om under sin uppväxttid då han inte kände till sådana nymodigheter som gym, anabola steroider eller knockoutpiller.

Patrik skulle festa ikväll och han skulle göra det på Patricia. Han var inte bög själv, även om han en gång av misstag raggat på en kille som han trodde var en tjej. Polarna pikade honom fortfarande för det där. Hursomhelst. Patrik visste att med bögar följer tjejer och insåg att han kanske skulle kunna få doppa ikväll om han spelade sina kort rätt. Han drog på sig sin bästa T-shirt, den det stod "Porn King" på, hällde i sig ett par groggar och drog iväg. Ikväll var det hans kväll!

På dansgolvet visade Patrik direkt vem som bestämde. Sin vana trogen skuttade han vilt omkring och fick faktiskt kontakt med ett par tjejer. De verkade till och med intresserade. Att han under sin vilda dans hoppade in i folk som blev mer och mer irriterade struntade han i.

Hur det gick för Patrik får vi tyvärr inte reda på då det var mig han hoppade in i oftast och jag till sist blev så trött på fanskapet att jag gick undan. Förhoppningsvis drack han för mycket och fick inte upp sin tappre krigare när det var dags att idka vild älskog med den där tjejen senare på natten. Eller också visade det sig att hon var en man. Ja, så bestämmer vi att det gick tycker jag.

Johan Olsson kom nyss tvåa i Otepääs världscuplopp över 15 kilometer och det var ju skojigt.

Jag har dock svårt att glädjas åt detta eftersom homoerotiken så flagrant flödade under hela TV-sändningen. Jag är stött, förolämpad och djupt kränkt. Jacob Hård och Anders Blomquist brukar annars vara rekorderliga kommentatorer av den gamla fina skolan men idag gick de banne mig fan för långt. Följande är autentiska citat från direktsändningen:

Olsson ser oerhört fin ut!

Anders Södergren tar nu på alla som ligger före honom i resultatlistan!

Mae hotar honom bakifrån!

Det är klassisk hårdhomo när den är som bäst, man blir alldeles... alldeles pilsk, eller vad säger du Anders?

De tar rejält på Hjelmeset!

Och här kommer Lukas Bauer, han ser stark ut!

Fler exempel finns men jag känner mig så mentalt besudlad, ja rentav smutsig, att jag inte kan förmå mig att skriva mer. Jag tar två valium och går och lägger mig i stället.

Skandal!

Jag har ett fast jobb sedan drygt två år tillbaka så jag behöver tack och lov inte söka några jobb nu. Däremot kom jag lite tidigare idag att tänka på tiden mellan det att jag tog min examen och fick min nuvarande anställning. Jobbsökartiden.

Att söka jobb är egentligen ganska enkelt kan man tycka. Man skriver ett brev där man fjäskar och försöker sälja in sig så bra som möjligt, gärna något om att man "gillar att ha många bollar i luften" (oavsett hur tajt ens kallingar sitter) eller "trivs med att vara spindeln i nätet" trots att man egentligen inte har något bollsinne överhuvudtaget och dessutom tycker spindlar är lite småläskiga.

Sedan ska man skriva en lista över vad man gjort i sitt liv, ett så kallat curriculum vitae eller CV som det oftast benämns i folkmun. Här ska man t.ex. ta upp vilka utbildningar man har bakom sig så länge de är någorlunda relevanta för det sökta arbetet (treårig naturvetenskaplig gymnasieutbildning är okej, däremot inte att bifoga en kopia på körkortet man tog på Legolands trafikskola under danmarkssemestern 1989). Eventuella tidigare anställningar ska också tas upp här.

För mig som är bra på att skriva långa meningslösa texter (se den här bloggen som det slutgiltiga beviset på det) och som dessutom aldrig haft ett sommarjobb i hela mitt liv utan mest ägnat mig åt studier och slappning (det senare tog jag inte upp i CV:t) gick ansökningarna relativt snabbt att få ihop. Uppenbarligen var de inte så usla som jag hade trott då jag faktiskt verkade väcka en del intresse och ganska snabbt kallades till ett antal intervjuer innan jag fick mitt nuvarande arbete.

Nu till pudelns kärna: det förbannade Internet.

Internet är bra till mycket. Vore det inte för Internet skulle jag aldrig ha träffat min sambo. Vore det inte för Internet skulle jag inte ha mitt jobb, då jag hör och häpna tjänar ihop till brödfödan på att utveckla webbsidor. Och så vidare.

För någon som söker jobb kan dock de "möjligheter" Internet erbjuder vara en pina. Så länge företagen begär att man mailar in sin ansökan och sitt CV är det bra, men så kommer alla dessa jävla CV-databaser. Inte nog med att man måste lägga in all relevant information om sig själv i Arbetsförmedlingens platsbank; för att öka sina chanser att få jobb förväntas man dessutom registrera sig på ytterligare ett antal stora närverk med namn som Monster, Stepstone eller Proffice. Registreringsprocedurerna ser alltid olika ut och då mängden information man förväntas lägga in är rätt stor tar det sin tid. Inte nog med det; man förväntas dessutom hålla reda på inloggningsuppgifter för alla dessa jävla nätverk. Inloggningsuppgifter som allt som oftast inte är samma överallt då mängden desperata arbetssökande är ganska ansenlig och en hel del användarnamn således redan är upptagna.

Det slutar inte där. En del företag har, troligen i något försök att "underlätta hanteringen", lanserat egna jobbsökningssystem online där man som arbetssökande också ska lägga in all jävla information om sig själv, vad man söker och vad man gjort tidigare, med resultatet att man får ytterligare en uppsättning inloggningsinformation att förtränga.

Det kan bara sluta med mental härdsmälta.