Sillpizza

Det är till exempel ganska skojigt att kolla in GB:s gamla glasskartor. De finns samlade på en fin nostalgisajt som drivs av GB självt och innehåller glasskartor från samtliga år från 1967 fram till i år. Då jag är född 1980 är det kartorna från runt 1986 och framåt som är roligast för mig att kika på.

1986 byts till exempel den trefärgade rymdraketsisglassen X-15 ut mot den likaledes trefärgade rymdraketsisglassen X-17 (det som byttes ut var färgerna). Än idag har jag inte smakat någon godare, eller sett någon coolare, isglass än den lila-vit-gröna X-17. Troligen smakade den likadant som X-15 eller sin uppföljare X-21 men det är just X-17 man minns, antagligen tack vare färgerna.

1989 dyker Magnum upp. Den blev då, och är fortfarande, en av mina absoluta favoritglassar. Tyvärr har de fjollat till Magnum så mycket idag - de smakar kaffe, aprikos, syltlök och sushi i stället för choklad och vanilj. Magnum Vit, den godaste glassen någonsin, har de slopat helt. May it rest in peace.

1993 kom Banana Joe, en bananglass med chokladöverdrag. Ett trauma för mig som tycker att banan är bland det äckligaste som finns. Inte blev det bättre av att det vid de få tillfällen det bjöds på glass i min skola ALLTID var den jävla Banan-Joe som bjöds. Jag tog en plastmugg vatten och höll god min men inom mig dog jag en smula.

Ett sista nedslag i GB-nostalgin blir 1996 då Red Dream infördes. Det var en rosaröd jordgubbsglass med jordgubbsöverdrag och förmodligen hade GB tänkt sig den som en typisk "tjejglass". Möjligen var det också så att konsumenterna primärt var tjejer men det sket jag i. Åtskilliga dussin röda drömmar har slutat sina dagar i mitt matsmältningssystem.

Det här inlägget var jävligt kul att skriva faktiskt. Jag hade tänkt bygga vidare med fler typer av nostalgitrippar men jag tror jag tar det i ett separat inlägg i stället.