Läs först den här debattartikeln, skriven av Pär Ström.

Läs sedan den här repliken, skriven av Gustav Almestad.

Slutställning: Pär Ström 100, Gustav Almestad -1. Ser jag någonsin namnet Gustav Almestad dyka upp någonstans, oavsett sammanhang, kommer jag genast att rygga tillbaka. Vilket fullständigt självmål den där "repliken" är. Snubben missar ju helt poängen med det Pär skriver (det är inte fel att utnämna Cecilia Malmström till EU-kommissionär, det som är anmärkningsvärt är diskussionen som föregick utnämningen) och försöker ta billiga PK-poäng genom att minsann vara feminist och man samtidigt.

Feminismen är i grunden självklar. Det är klart att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, tjäna lika mycket pengar och så vidare.

Tyvärr har begreppet kidnappats av människor som Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg och för den delen Gustav Almestad. Folk som upplever "patriarkalt förtryck" precis överallt, kommer med puckade inlägg i debatten (mansskatt någon?) och inte ens ser att det faktiskt finns områden där kvinnor har fördelar gentemot män. Det passar liksom inte in i deras bild av hur världen ser ut. Dessa människor får orimligt mycket medieutrymme och de kallar sig utan att skämmas det minsta för feminister. Jag har absolut inget gemensamt med dessa människor, snarare tvärtom.

Slutsats: jag är antifeminist. Jämställdhet ja, feminism nej.

Pär Ström förresten. Han har en blogg som jag brukar glida in på ibland. En del av inläggen roar mig och andra skrämmer mig.

En sak till ja. Jag verkligen avskyr ordet genus och hur det används nuförtiden. Filips & Fredriks gamla klassiker "Bra eller anus?" borde bytas ut mot "Bra eller genus?". Genuspedagogik, genusperspektiv, genushoppalångtahelvetepjäxa. Gah.

Jag läste häromdagen på debattsajten Newsmill ett inlägg av skådespelaren och f.d. fängelsekunden Liam Norberg. I artikeln anför han tesen att Annika Östberg är, eller åtminstone kan bli, såväl en hjälte som en kvinnlig förebild, dvs någon att se upp till då hon har "varit i helvetet och vänt".

Jag håller, för att uttrycka mig diplomatiskt, inte riktigt med. Annika Östberg är för mig en kallhamrad brottsling och jag tycker att hon sitter bra där hon sitter. Nu ska hon visst släppas ut om något år och det kanske hon har gjort sig förtjänt av, vad vet jag? Oavsett vilket tycker jag inte att en f.d. (?) kriminell knarkare som Annika Östberg är förtjänt av epitet som "hjälte" eller "förebild", eller ens antydningar till det.

Många i Newsmills kommentarsfält verkar tycka ungefär likadant. Men så finns det också en annan sorts människor. De som gastar om "empati" och hela tiden letar ursäkter. "Men hon knarkade ju", "men hon blev ju sexuellt utnyttjad" och så vidare. Jaha. Visst är sådant tragiskt men ska det vara en ursäkt för att lättare bli förlåten för ett mord? Jag har aldrig köpt det argumentet. Det är säkerligen bevisat att en trasslig uppväxt eller någon psykosocial störning lättare gör att man hamnar snett i livet men det handlar inte om det. Skulle någon mig närstående bli mördad eller våldtagen skulle jag ge blanka fan i huruvida den som begick brottet var en utåt sett välanpassad person med fläckfritt förflutet eller en amfetaminmissbrukande knarkare.

Det här upplever jag ofta. Det känns som om den man ska tycka synd om är den som begått brottet. Det är ju si och så många år sedan det begicks så han/hon har ju avtjänat sitt straff och är värd en andra chans. Dumma dumma USA som inte släpper ut folk när vi i Sverige vill det.

Samma sak förekommer även i betydligt mindre skala, till exempel i de svenska skolorna. Jag har själv råkat ut för en del tråkigheter (aka mobbning) under min skoltid. Med min tämligen oansenliga fysik och mitt tämligen osociala beteende var jag dessvärre en tacksam måltavla för de stackars barn som tyckte sig bli tuffare av att trycka ner en stackars töntjävel och göra honom socialt handikappad för livet.

Det fanns inga bokstavsdiagnoser hos dem (vad jag vet). De hade det inte trassligt hemma. De lever i dag, så vitt jag vet, helt vanliga liv och är inte kriminellt belastade. De var helt enkelt idioter. Sådan är min bild i den lilla skalan. Ända sedan jag var 10-11 år har jag varit skeptisk till det där miljöargumentet som slentrianmässigt framförs av alla och envar. Det är såååå syyyynd om dem på grund av ditten och datten. Ja, ni förstår vad jag menar. Det kan säkert vara tillämpligt i några fall, men inte i alla.

Men varför skylla ifrån sig? Massor med folk har varit med om jobbiga saker i livet utan att gå ner sig i droger och kriminalitet. Andra har varit på botten och tagit sig upp innan det gått åt pipan för gott. Är de så jävla speciella? Nej, de är helt enkelt vanliga, hyggliga och hederliga människor som besitter det som kallas sunt förnuft. En känsla för vad som är rätt och vad som är fel och hur man uppträder mot sina medmänniskor. Visst kan man göra misstag men då (så funkar åtminstone jag) ska man lära sig av dem och vad man ska göra för att undvika att göra om dem framöver.

I mellanstadiet gick jag i vad som tydligen på en del håll betecknades som en "problemklass". Vi var många elever och vissa hade en förkärlek för det där med att störa undervisningen. Vissa lektioner, framför allt musiktimmarna, var mest av allt regelrätta kaos. Hur tacklades detta? Jo, genom att de åtta värsta delinkventerna skickades på fjällresa en vecka för att vi andra skulle få lugn och ro. Wahey, det är så synd om oss som inte kan bete oss som folk, det är skönt att vi belönas med en fjällresa för besväret medan de andra stackarna får sitta kvar i plugget i en vecka. Suckers!

I korthet upplever jag det som att man ofta tycker mer synd om den som begått brottet/"brottet" än den som utsatts. Det är, på ren svenska, åt helvete.

Slutfrågan då: är jag oempatisk för att jag tycker så här? Enligt vissa, tydligen. Själv vet jag dock att det inte stämmer och jag hoppas mina vänner och bekanta håller med mig. Annars måste jag nog jobba lite på min personlighet...

Jag tror vi slutar där.

Tjejen jag skrev om i mitt senaste inlägg är inte ensam om att ha grävt en grop åt andra och själv fallit däri eller hur man nu ska säga.

I dag snubblade jag över den här artikeln. Läs den och förfasas.

Emma, 19 och Sofie, 18, är "hemlösa" och för att få uppmärksamhet och möjlighet att gråta ut i kvällstidningarna tältar de på torget i Lerum i ett patetiskt försök att få ytterligare bostadsmöjligheter.

Emma har en tvåårig son som "tillfälligt" bor hos sin pappa. Sofie "klarar inte av" att bo hos föräldrarna och har dessutom - ja, du gissade rätt - hoppat av gymnasiet.

Av artikeln framgår att Emma faktiskt erbjudits boende på vandrarhem eller kvinnojour ("jag bor inte på kvinnojour med min son") och att Sofie egentligen bor hemma men "inte klarar av det" (jag anar en försenad tonårsrevolt). Det är till och med så att socialnämnden kräver att hon ska bo hemma; de ser alltså ingen anledning att ge henne ett eget boende (på skattebetalarnas bekostnad). Det är alltså rätt uppenbart att det hem från vilket hon kommer inte dömts ut som olämpligt.

Vad i hela jävla helvete?

Är det bättre att bo i ett jävla tält på ett jävla torg än att bo på kvinnojour eller hos sina föräldrar?

Att skaffa barn i omyndig ålder går tydligen bra. Att ta det sällsynt ovuxna beslutet att hoppa av gymnasiet går tydligen också bra. När man sedan, helt oväntat, har problem att skaffa eget boende bör man alltså, trots att mer eller mindre tillfälliga alternativ finns, tälta på torget och gråta ut i Aftonpladdret. Jag tycker inte det minsta synd om de här tjejerna, snarare tvärtom. Det jag däremot tycker är synd är att åtminstone en av dem fört sina gener vidare till kommande generationer redan.

Man har skyldigheter också, inte bara rättigheter. Idiotjävlar. 

Vänta tills ni blir hemlösa på riktigt. Då kan ni gå till socialen och klaga.

Det händer nu och då att jag glider in på (undergroundtidningen) Flashbacks enorma forum och plöjer igenom ett par trådar. Allt som oftast är det ganska rolig läsning.

Nyligen tittade jag in i underforumet "Barn & familj" och hittade en tråd med namnet "Pinsamma saker dina föräldrar har gjort :p". Med en sådan titel tänkte jag att tråden måste ha potential och jag blev inte besviken. Visserligen hade en hel del av bidragen mest karaktär av tragiska fyllehistorier men vad sägs t.ex. om dessa guldkorn (stavfel etc bibehållna från originaltexterna)?

En varning: ordet "knulla" förekommer i en av texterna. Har du svårt för runda ord? Go fuck yourself, San Diego!

Jorå. Jag inser ännu mer att min uppväxt troligen var rätt harmonisk eftersom jag försökte komma på det pinsammaste/skummaste mina föräldrar gjort och faktiskt ännu inte har kommit på någon riktigt klockren episod. Okej, farsan döpte en kull kattungar efter tyska ölsorter, det är väl lite anmärkningsvärt men snarare roligt än pinsamt. Och morsan har en och annan gång försökt tilltala (svenska) vänner och kollegor på tyska efter att ha pratat nämnda språk i telefon precis innan. Och att man under tonåren tyckte att allt ens föräldrar sa, tyckte och gjorde var pinsamt hör nog inte riktigt hit.

Varför skrev jag då detta inlägg? Jag vet det faktiskt inte riktigt själv. Nu ska jag dock ta en pilsner, äta dagens femte korv med bröd och titta på... ja, ni gissade rätt: Idol.

I dag är en sådan där dag då jag är extremt stolt att vara svensk.

Eller inte.

Först och främst: Nej, jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna. De har en hel del åsikter som jag absolut inte ställer mig bakom och min röst kommer de aldrig att få i något val what so ever. Nu har vi rett ut det.

Men.

Vad i hela jävla helvete är det för fel på människor som faktiskt förespråkar en förmyndarmentalitet typ den som Aftonbladet gör sig skyldig till genom sitt raktigenom obegripliga beslut att inte upplåta annonsplats åt Sverigedemokraterna (men uppenbarligen alla andra partier som vill annonsera och har något med valutgången att göra)? Att den ständigt lika resonabla Åsa Linderborg stödjer tidningens beslut borde vara ytterligare ett tecken på att något är galet, men visst, det är väl i slutändan så att en tidning själv avgör vem som får och vem som inte får annonsera. Reklam för telefonsexlinjer är alltså okej medan reklam för ett parti med ”fel” åsikter inte är det i Sveriges enligt egen utsago största kvällstidning. Kul det här med demokrati.

Enligt Expressen verkar det dessutom som om en del rättrådiga valarbetare och dylika volontärer tagit på sig ansvaret att avlägsna eller ”glömma bort att lägga fram” Sd:s valsedlar i vallokalerna. Jag vill minnas att det kom liknande anklagelser från Piratpartiet efter EU-valet för ett par månader sedan. Kul det här med demokrati, som sagt.

Jag har ingenting alls emot att partier granskas och analyseras i tidningarna. Jag har ingenting alls emot att de olika sidorna får komma till tals och kasta skit på varandra, om de nu tycker att det leder till något konstruktivt. Jag har absolut ingenting emot att partiföreträdare klargör att de absolut inte avser att liera sig med ett specifikt parti. Jag har ingenting alls emot att folk tycker Sverigedemokraterna är det sämsta som hänt svensk politik sedan Gudrun Schyman.

Men så möt för fan dem som ni möter ”alla andra” partier som ni tycker har fel. Bemöt deras argument, kontra med relevanta motargument och behandla dem inte som paria. Det är för det första helt åt skogen att behandla ett parti som faktiskt närmar sig fyraprocentsspärren så (indirekt idiotförklarar man fyra procent av svenska folket – jag skulle visserligen idiotförklara betydligt fler än så om tillfälle gavs, men knappast med partisympatier som grund) och för det andra, och det här borde vara hur uppenbart som helst, spelar man dem ju bara i händerna med ett sådant här agerande. De blir ”martyrer”, ”utstötta” och så vidare och det krävs inget geni för att förstå att sådant faktiskt tilltalar missnöjesröstare som helt enkelt är ”trötta på de vanliga partierna”.

Ja, Sd är kanske ute och cyklar. Tala om varför och bemöt det då i stället för att komma dragande med ord som ”rasister” och taffliga liknelser med 1930-talets Tyskland så fort tillfälle bjuds och därigenom döda alla möjligheter till seriös debatt. Sitt inte och småle när ni läser att något AFA-pack eller liknande slagit ner Sd:s pressekreterare på stan.

Bemöt dem som vilket annat parti som helst. Det är enda sättet att klargöra vad de verkligen står för och hur era åsikter skiljer sig åt och ni tvättar dessutom bort deras ack så försåtliga pariastämpel. Två flugor i en smäll! Yeehaw!

Det är nu drygt en vecka sedan jag kom hem från Malta där jag befann mig för ett par dagars rekreation samt en fotbollsmatch som visade sig bli den mest underhållande och välspelade fotbollsmatchen i historien. Om man börjar räkna nerifrån alltså.

Malta var hursomhelst ett oerhört trevligt resmål som jag varmt kan rekommendera. Gillar du som jag att knalla runt i pittoreska stadsmiljöer, Medelhavet, lättdrucken men ändå välsmakande öl, goda fiskrätter och gozitansk pepparost bör du genast besöka Malta då du högst sannolikt kommer att få ditt lystmäte och mer därtill.

Men det var nu så att det var fotbollsmatchen, det vill säga VM-kvalet mellan Malta och Sverige, som var den enskilt största anledningen till att vi åkte ner. Med ”vi” avser jag mig själv, min sambo, min far, min farbror och min kusin. Att få tag på matchbiljetter var inget problem och flyg och hotell hade vi bokat så långt i förväg att vi nog hann före den största ruschen supportrar.

Hotellet ja. Det låg mycket centralt beläget i Maltas nöjeskvarter i St Julian's. Det var krypavstånd till den största bargatan och restauranger fanns i överflöd. Det är här någonstans jag kommer till dagens frågeställning.

Bargatan var, som sig bör, fylld av svenska supportrar. Den var också, som sig uppenbarligen bör, kantad av nattklubbar och barer som spelade musik. Jag tycker mycket om musik men det kan gå till överdrift – den här musiken spelades nämligen på så oerhört hög volym att man knappt hörde vad man själv tänkte. Det föreföll dessutom så att ju högre musik som spelades, desto fler fotbollsfans och språkresefjortisar drog stället till sig.

Frågorna som dyker upp är två till antalet:

1. Vad, förutom bestående tinnitus, får man ut av att hänga på ett ställe där musiken är så hög att en normal konversation blir omöjlig?

2. Vad är det som gör att vanliga svenska grabbar i medelåldern förvandlas till odrägliga fylledrängar så fort de kommer förbi säkerhetskontrollen på Arlanda? Vi stötte på ett gäng som roade sig med att applådera åt de fjortistjejer de fann attraktiva när dessa passerade puben. Vad fick de ut av detta? Och framför allt, vad skulle gubbarnas familjer därhemma säga om de såg spektaklet?

Jag ska inte sticka under stol med att vi i vårat sällskap satt på en del pubar och drack en del öl också. Jag vill dock tro att vi höll oss hyfsat civiliserade trots detta. Framför allt vill jag här ge uttryck för min inställning att ett par öl i goda vänners lag på en lugn pub eller uteservering där man man konversera utan att skrika smäller klart högre än att trängas på något stroboskopbelyst dansställe där ölen kostar 92 kronor flaskan och ljudet är så högt att ens trumhinnor blir sugna på att vika hädan.

Men det är klart – det finns färre småtjejer att applådera åt på puben.