Sillpizza

Om jag säger Freddie då? Går det upp ett ljus? Ja, det är klart det gör - det är ju precis så han brukar få heta i rubrikerna. Sportexpressens webbupplaga frontas t.ex. just nu av följande: "Nu öppnar Freddie dörren för Blågult". Här finns ytterligare ett bra exempel.

Freddie? Han heter för fan Fredrik! Att han kallas Freddie av engelsmän som har svårt att uttala hans riktiga namn på rätt sätt må vara hänt men varför måste det apas efter här?

Det andra skräckexemplet jag kommer på så här på rak arm är ishockeyspelaren Daniel Alfredsson i Ottawa Senators. Han kallas i Nordamerika för Alfie och det är gott så. Av någon anledning envisas dock svenska medier också med att med mer eller mindre jämna mellanrum använda samma smeknamn när de skriver om den rödlätte göteborgaren.

Jag tror det var The Sounds som sa det bäst: We're not living in America.

Ljungberg kallas så vitt jag vet för "Ljungan" och Alfredsson för "Affe". Om nu Fredrik och Daniel låter för tråkigt kan man väl i alla fall ge fan i att byta språk i något missriktat försök att vara trendig?

Hursomhelst. Idag tar "Borgis" bladet från munnen på Expressens debattsida i en artikel med rubriken "Kvotering fungerar - se bara på Norge". Han förespråkar i sitt inlägg könskvotering i storbolagens styrelser. Den norska lag han hänvisar till säger att minst 40 procent av vardera könet ska vara representerat i de stora bolagens styrelser och visst låter det fint i teorin men vad fan?

Det är säkert sant som det sägs att gubbar väljer gubbar. Det är säkert lika sant att om man skulle undersöka saken närmare skulle det framkomma att det faktiskt händer, ja t.o.m. att det är alldeles för vanligt, att en man väljs in i en styrelse för att han är man även om det finns kvinnor att tillgå som är mer kompetenta. Det är naturligtvis inte okej, men varför skulle motsatsen vara det?

Jag kan inte förstå hur man resonerar när man är för könskvotering. Såsom tillhörande det underrepresenterade könet ska man alltså gynnas bara med anledning av detta, oavsett om det finns mer kompetent folk av det andra könet, bara för att uppnå någon sorts konstgjord jämställdhet. Jag skulle hellre se att det ställs hårdare krav på kompetensbedömning när styrelseposter ska tillsättas. Fråga mig inte hur detta ska implementeras, det finns det folk som är duktigare på än jag. Men får jag en viktig post i ett företag vill jag bedömas för min kompetens och vad jag kan tillföra, inte utifrån mitt kön. Jag skulle bli asförbannad om en kvinna tog min plats endast pga kvoteringslagen och jag kan inte tänka mig att man som kvinna känner sig helt bekväm i en roll man fått i princip enbart för att man är kvinna.

I olika diskussioner kring lagstiftningar brukar det talas om att man måste "förändra folks attityder" för att det är så mycket bättre än lagstiftning. Det kan t.ex. röra homosexuellas rättigheter eller hur man tar itu med stök i skolor. Borde det inte vara samma sak som gäller här? "Gubbar som väljer gubbar" ligger inne med en föråldrad attityd, borde den inte gå att förändra på samma sätt som det uppenbarligen är möjligt att förändra folk som tänker "fel" i andra frågor?

Könskvotering är en lätt väg på kort sikt, men jag menar att det i det långa loppet snarare leder till mindre jämställdhet än tvärtom. Och Claes Borgström är en pajas. Det finns säkert kvinnor som gör hans jobb mycket bättre, kanske dags att kvotera in någon?

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur svårt jag har för allt tjafs om integritetskränkningar. Dessa kunde ske genom t.ex. kameraövervakning eller DNA-register.

Nu har ytterligare en form av "kränkning" uppmärksammats. Det handlar om Icas nya individanpassade rabatter. Det fungerar helt enkelt som så att man som kortkund hos Ica varje månad erhåller ett antal rabattkuponger på sådant som man tidigare handlat. Hur smidigt som helst! Jag, som troligen är att betrakta som storkonsument av pasta, tycker naturligtvis det är bättre med rabatt på pasta än på exempelvis blodpudding som jag tycker borde klassas som en hälsofara.

I dagarna har detta uppmärksammats på flera håll, bland annat i Dagens Nyheter och i Sydsvenskan.

Uppenbarligen finns det miffon (ja, det är just vad ni är) som anmält detta förfarande till Datainspektionen med hänvisning till det allt tröttsammare begreppet "integritetskränkning". Sveriges Konsumenter, en "partipolitiskt obunden samarbetsorganisation som verkar får (sic) konsumenternas intressen", gillar det t.ex. inte. Dess generalsekreterare (schysst titel, jag ska nog utnämna mig till generalsekreterare av den här bloggen) Jan Bertoft säger följande i DN:s artikel:

- Allt vi köper kanske vi inte vill att vår partner ska veta. Och vad händer om butikerna börjar handla med uppgifterna om våra preferenser sins emellan?

Apropå att Ica helt korrekt väljer att inte ta intryck av protesterna och bland annat hänvisar till en undersökning som säger att en pilotgrupp kunder i Östergötland tyckt bra om systemet yttrar Bertoft följande:

- Jag tillåter mig tvivla på den undersökningen. Det kanske bara var så att det inte var tillräckligt många som protesterade.

Janne, Janne, Janne... Det är för det första så typiskt svenskt (ett uttryck jag normalt hatar men som faktiskt passar nu) att måla fan på väggen i precis alla situationer. Bara för att Ica nu inför detta kommer butikerna att börja handla med informationen sinsemellan. Bara för att det duggregnar ute just nu kommer det att bli skitväder ända fram till jul. Bara för att en allianspolitiker publicerar ett ogenomtänkt blogginlägg betyder det att alla allianspolitiker är oansvariga barnrumpor. Och så vidare. Jag är så fruktansvärt trött på den inställningen.

För det andra: fattar man inte att allt man handlar på kundkort registreras i Icas databaser är man mer än lovligt korkad. Vill man inte att det ska synas, vad som nu ska vara syftet med det då de vad jag vet inte säljer sexleksaker eller porrfilm på Ica, får man väl skippa kundkortet och betala kontant.

För det tredje: har man synpunkter på resultatet av en, får man förmoda, åtminstone någorlunda vetenskaplig undersökning, bör man i mitt tycke ha mer på fötterna än att det "kanske bara var så att det inte var tillräckligt många som protesterade".

Tre självmål till priset av ett! På nästa rabattkort Janne får från Ica har han troligen en innestående rabatt på just självmål.

Jag tycker de individanpassade rabatterna är bland det bättre Ica någonsin gjort. Jag är glad att jag har ett kundkort hos dem och det känns bra att veta att jag från och med nu lär få fler rabatter jag faktiskt kan få ut något av att utnyttja. Jag känner mig inte det minsta kränkt av detta. Känner du dig kränkt? Mitt tips: börja oroa dig för något vettigt i stället.

Nyligen läste jag att Datainspektionen underkänner kameraövervakning i skolor (hela artikeln finns här) bland annat på grund av att det utgör ett integritetsintrång.

Att denna övervakning de facto har lett till bättre ordning i en hel del fall är sekundärt; folk känner sig kränkta och då ska det banne mig tas hänsyn till det. "Övervakningssamhälle" har blivit ett negativt mantra, ungefär som "lådvinsalkoholism". I denna SvD-artikel kommer t.ex. en Malin med en ödesmättad profetia: "Det är så här det börjar. Övervakningssamhället.".

Nu ska det sägas att en hel del positiva röster för denna typ av övervakning också har höjts, så det är inte det som är problemet egentligen. Men varför detta eviga malande om "integritetskränkning"?

Själv kunde jag inte bry mig mindre om jag blev filmad i skolan. Jag blir det ju när jag går i affärer på stan till exempel, varför skulle det ena vara värre än det andra? Jag har rent mjöl i påsen; är ingen snattare, mobbare eller våldsverkare. Skulle jag vara något av dessa och torska på grund av kamerorna skulle jag endast ha mig själv att skylla.

- Men hur vet vi att de som har tillgång till filmerna inte använder dem till andra syften än de tänkta?
Ja... helt säkra kan vi naturligtvis inte vara, men nästan. En övervakningskamera i t.ex. en provhytt eller en skolkorridor bör filma ganska många timmar material om dagen. Högst sannolikt kommer detta material aldrig att ses av någon. Om det ändå ses bör det vara på grund av någon inträffad incident som man försöker koppla personer till. Att tro att någon ska bry sig om dig, som bara gick förbi som hastigast eller gled in och provade ett par stretchjeans och således syns på filmen i ett antal sekunder, tyder i ärlighetens namn på att du antingen är lite för egocentrerad för min smak eller på en viss paranoia (om du nu inte hann med att nita någon stackars särskoleelev under dina three seconds of fame eller försökte sno jeansen).

Den dag det läggs ett förslag om att montera kameror i mitt hem kommer jag att protestera. Att jag filmas i offentliga miljöer gör mig däremot inte ett dugg, snarare tvärtom. Utsätts någon för ett brott och det löses med hjälp av övervakningsfilmer kan man väl inte gärna argumentera mot att dessa behövs? Jag kan det i alla fall inte.

För ett par år sedan minns jag att ett förslag om en nationell DNA-bank var uppe för diskussion. Man skulle helt enkelt ta ett DNA-prov från alla som föddes och lagra detta för att sedan kunna använda det att matcha mot vid eventuella framtida brottsmisstankar.

Det tog hus i helvete.

"Vi ska inte se alla som potentiella brottslingar" och liknande klokheter ljöd ur de svenska struparna och knappades in på de svenska tangentborden. Min fråga är: varför ska vi inte det? Visst, de allra flesta växer förhoppningsvis upp till att bli laglydiga vuxna och deras DNA lär således förbli orört. Men för de som faktiskt hamnar snett; som blir mördare, våldtäktsmän, stortjuvar och så vidare: vore inte DNA-banken ett ypperligt sätt att ha ett försprång gentemot dessa? Jag tycker det definitivt nu och den dag jag eller någon mig närstående blir brottsoffer kommer jag att tycka det ännu mer.

Att vissa stackare känner att deras integritet kränks ger jag dock blanka fan i. Så det så.