Sillpizza

Läs först den här debattartikeln, skriven av Pär Ström.

Läs sedan den här repliken, skriven av Gustav Almestad.

Slutställning: Pär Ström 100, Gustav Almestad -1. Ser jag någonsin namnet Gustav Almestad dyka upp någonstans, oavsett sammanhang, kommer jag genast att rygga tillbaka. Vilket fullständigt självmål den där "repliken" är. Snubben missar ju helt poängen med det Pär skriver (det är inte fel att utnämna Cecilia Malmström till EU-kommissionär, det som är anmärkningsvärt är diskussionen som föregick utnämningen) och försöker ta billiga PK-poäng genom att minsann vara feminist och man samtidigt.

Feminismen är i grunden självklar. Det är klart att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, tjäna lika mycket pengar och så vidare.

Tyvärr har begreppet kidnappats av människor som Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg och för den delen Gustav Almestad. Folk som upplever "patriarkalt förtryck" precis överallt, kommer med puckade inlägg i debatten (mansskatt någon?) och inte ens ser att det faktiskt finns områden där kvinnor har fördelar gentemot män. Det passar liksom inte in i deras bild av hur världen ser ut. Dessa människor får orimligt mycket medieutrymme och de kallar sig utan att skämmas det minsta för feminister. Jag har absolut inget gemensamt med dessa människor, snarare tvärtom.

Slutsats: jag är antifeminist. Jämställdhet ja, feminism nej.

Pär Ström förresten. Han har en blogg som jag brukar glida in på ibland. En del av inläggen roar mig och andra skrämmer mig.

En sak till ja. Jag verkligen avskyr ordet genus och hur det används nuförtiden. Filips & Fredriks gamla klassiker "Bra eller anus?" borde bytas ut mot "Bra eller genus?". Genuspedagogik, genusperspektiv, genushoppalångtahelvetepjäxa. Gah.

Jag läste häromdagen på debattsajten Newsmill ett inlägg av skådespelaren och f.d. fängelsekunden Liam Norberg. I artikeln anför han tesen att Annika Östberg är, eller åtminstone kan bli, såväl en hjälte som en kvinnlig förebild, dvs någon att se upp till då hon har "varit i helvetet och vänt".

Jag håller, för att uttrycka mig diplomatiskt, inte riktigt med. Annika Östberg är för mig en kallhamrad brottsling och jag tycker att hon sitter bra där hon sitter. Nu ska hon visst släppas ut om något år och det kanske hon har gjort sig förtjänt av, vad vet jag? Oavsett vilket tycker jag inte att en f.d. (?) kriminell knarkare som Annika Östberg är förtjänt av epitet som "hjälte" eller "förebild", eller ens antydningar till det.

Många i Newsmills kommentarsfält verkar tycka ungefär likadant. Men så finns det också en annan sorts människor. De som gastar om "empati" och hela tiden letar ursäkter. "Men hon knarkade ju", "men hon blev ju sexuellt utnyttjad" och så vidare. Jaha. Visst är sådant tragiskt men ska det vara en ursäkt för att lättare bli förlåten för ett mord? Jag har aldrig köpt det argumentet. Det är säkerligen bevisat att en trasslig uppväxt eller någon psykosocial störning lättare gör att man hamnar snett i livet men det handlar inte om det. Skulle någon mig närstående bli mördad eller våldtagen skulle jag ge blanka fan i huruvida den som begick brottet var en utåt sett välanpassad person med fläckfritt förflutet eller en amfetaminmissbrukande knarkare.

Det här upplever jag ofta. Det känns som om den man ska tycka synd om är den som begått brottet. Det är ju si och så många år sedan det begicks så han/hon har ju avtjänat sitt straff och är värd en andra chans. Dumma dumma USA som inte släpper ut folk när vi i Sverige vill det.

Samma sak förekommer även i betydligt mindre skala, till exempel i de svenska skolorna. Jag har själv råkat ut för en del tråkigheter (aka mobbning) under min skoltid. Med min tämligen oansenliga fysik och mitt tämligen osociala beteende var jag dessvärre en tacksam måltavla för de stackars barn som tyckte sig bli tuffare av att trycka ner en stackars töntjävel och göra honom socialt handikappad för livet.

Det fanns inga bokstavsdiagnoser hos dem (vad jag vet). De hade det inte trassligt hemma. De lever i dag, så vitt jag vet, helt vanliga liv och är inte kriminellt belastade. De var helt enkelt idioter. Sådan är min bild i den lilla skalan. Ända sedan jag var 10-11 år har jag varit skeptisk till det där miljöargumentet som slentrianmässigt framförs av alla och envar. Det är såååå syyyynd om dem på grund av ditten och datten. Ja, ni förstår vad jag menar. Det kan säkert vara tillämpligt i några fall, men inte i alla.

Men varför skylla ifrån sig? Massor med folk har varit med om jobbiga saker i livet utan att gå ner sig i droger och kriminalitet. Andra har varit på botten och tagit sig upp innan det gått åt pipan för gott. Är de så jävla speciella? Nej, de är helt enkelt vanliga, hyggliga och hederliga människor som besitter det som kallas sunt förnuft. En känsla för vad som är rätt och vad som är fel och hur man uppträder mot sina medmänniskor. Visst kan man göra misstag men då (så funkar åtminstone jag) ska man lära sig av dem och vad man ska göra för att undvika att göra om dem framöver.

I mellanstadiet gick jag i vad som tydligen på en del håll betecknades som en "problemklass". Vi var många elever och vissa hade en förkärlek för det där med att störa undervisningen. Vissa lektioner, framför allt musiktimmarna, var mest av allt regelrätta kaos. Hur tacklades detta? Jo, genom att de åtta värsta delinkventerna skickades på fjällresa en vecka för att vi andra skulle få lugn och ro. Wahey, det är så synd om oss som inte kan bete oss som folk, det är skönt att vi belönas med en fjällresa för besväret medan de andra stackarna får sitta kvar i plugget i en vecka. Suckers!

I korthet upplever jag det som att man ofta tycker mer synd om den som begått brottet/"brottet" än den som utsatts. Det är, på ren svenska, åt helvete.

Slutfrågan då: är jag oempatisk för att jag tycker så här? Enligt vissa, tydligen. Själv vet jag dock att det inte stämmer och jag hoppas mina vänner och bekanta håller med mig. Annars måste jag nog jobba lite på min personlighet...

Jag tror vi slutar där.