Att fiska gädda med harpun
Det händer nu och då att jag glider in på (undergroundtidningen) Flashbacks enorma forum och plöjer igenom ett par trådar. Allt som oftast är det ganska rolig läsning.
Nyligen tittade jag in i underforumet "Barn & familj" och hittade en tråd med namnet "Pinsamma saker dina föräldrar har gjort :p". Med en sådan titel tänkte jag att tråden måste ha potential och jag blev inte besviken. Visserligen hade en hel del av bidragen mest karaktär av tragiska fyllehistorier men vad sägs t.ex. om dessa guldkorn (stavfel etc bibehållna från originaltexterna)?
En varning: ordet "knulla" förekommer i en av texterna. Har du svårt för runda ord? Go fuck yourself, San Diego!
En annan gång (upplevde det dock inte själv, men de [mamman och styvfarsan, reds anm] har berättat) Att de var påväg hem från en fest. Mammas man ligger och sover i bilen. Mamma väcker honom och säger typ "Anders, vi är hemma snart" Varpå han vaknar till "Jasså jahopp" - Öppnar bildörren och lyckas ramla ut i farten
Min mamma är av den åsikten att är man pruttnödig så ska det pruttas. Helt naturligt och en sund inställning mao.
Problemet är att hon inte är särskilt diskret när vi går ute, utan hon intar sin combat-position: hon stannar till, böjer knäna och formar ena handen till en pistol. Sen lägger hon av en brakskit, varpå vår promenad fortsätter
Min far är en riktig stjärna orkar inte dra allt ...
...
... Sen vart han bannlyst från båtklubben när dom kom på honom att jaga gädda med HARPUN nere i den lokala småbåts hamnen.
Hade första seriösa flickvännen hemma för allra första gången. Hon var skitnervös. Liten, söt, blond, stora pattar och lite allmänt halvblåst. 17 år och oskuld.
Farsan kläcker då kommentaren: Du vet att pappan ska knulla först för att se om du är nåt o ha va?
hm jag vetefan om de e så mycket jag själv skämdes över, eller jo när farsan körde mig och 2 till i min klass (går kanske i 4:an) och han klämmer ur sig:
"dags att veva ner rutorna" för att sen dra en av dom mest överjävliga brakskitarna någonsin.
Jorå. Jag inser ännu mer att min uppväxt troligen var rätt harmonisk eftersom jag försökte komma på det pinsammaste/skummaste mina föräldrar gjort och faktiskt ännu inte har kommit på någon riktigt klockren episod. Okej, farsan döpte en kull kattungar efter tyska ölsorter, det är väl lite anmärkningsvärt men snarare roligt än pinsamt. Och morsan har en och annan gång försökt tilltala (svenska) vänner och kollegor på tyska efter att ha pratat nämnda språk i telefon precis innan. Och att man under tonåren tyckte att allt ens föräldrar sa, tyckte och gjorde var pinsamt hör nog inte riktigt hit.
Varför skrev jag då detta inlägg? Jag vet det faktiskt inte riktigt själv. Nu ska jag dock ta en pilsner, äta dagens femte korv med bröd och titta på... ja, ni gissade rätt: Idol.
Knogmackor smakar sämre än nattmackor
Nej, det vore för lätt.
Det här mästerverket från bloggen "Röda Verb" är dock en vass kandidat.
Den som på allvar hyllar människor som med våld ger sig på politiker som tycker "fel", oavsett om det rör sig om höger- eller vänstersympatisörer, kan banne mig inte ha många hjärnceller kvar.
In the words of Petra Mede: Ät skit och dä.
Eftersom jag nu inte stödjer "Röda Verb" i sak, ska jag räkna med att få en knogmacka nästa gång jag åker tunnelbana på kvällstid? Jag tycker ju inte likadant, då är det hedervärt att slå ner mig!
Jag tror jag stannar inne efter klockan 19 på kvällarna hädanefter.
Edit: Ja just det. Vi ska nog inte gynna "Röda Verb" med de 2-3 besök som min blogg möjligen drar till sig en bra dag, så här kommer inlägget i sin helhet:
En ung kvinna som anklagats för att ha gjort en synnerligen hedersvärd handling och handgrippligen bekämpat fascistpacket har nu utsats för en nedrig avstängning från sina studier. Det är ett samma sak som på trettiotalet då antifascister svartlistades på såväl utblidningsinstutioner som arbetsplatser. Om den unga kvinna har genomfört den handling som hon dömts för av utsugarnas domstol, så är hon ett föredömme för alla unga kvinnor i landet. Vi uppmanar alla att stödja personen ifråga och alla studerandeorganisationer värda namnet som vill stå mot fascismen måste omedelbart protestera!
Den människans häst måste gå på tunga droger, så hög som den uppenbarligen är. Dessutom stavas "föredöme" så vitt jag vet just så (det finns fler stavfel i inlägget men dem får ni leta reda på själva). Ja, jag är också fascist. Språkfascist. Please don't kill me!
Kul det här med demokrati
I dag är en sådan där dag då jag är extremt stolt att vara svensk.
Eller inte.
Först och främst: Nej, jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna. De har en hel del åsikter som jag absolut inte ställer mig bakom och min röst kommer de aldrig att få i något val what so ever. Nu har vi rett ut det.
Men.
Vad i hela jävla helvete är det för fel på människor som faktiskt förespråkar en förmyndarmentalitet typ den som Aftonbladet gör sig skyldig till genom sitt raktigenom obegripliga beslut att inte upplåta annonsplats åt Sverigedemokraterna (men uppenbarligen alla andra partier som vill annonsera och har något med valutgången att göra)? Att den ständigt lika resonabla Åsa Linderborg stödjer tidningens beslut borde vara ytterligare ett tecken på att något är galet, men visst, det är väl i slutändan så att en tidning själv avgör vem som får och vem som inte får annonsera. Reklam för telefonsexlinjer är alltså okej medan reklam för ett parti med ”fel” åsikter inte är det i Sveriges enligt egen utsago största kvällstidning. Kul det här med demokrati.
Enligt Expressen verkar det dessutom som om en del rättrådiga valarbetare och dylika volontärer tagit på sig ansvaret att avlägsna eller ”glömma bort att lägga fram” Sd:s valsedlar i vallokalerna. Jag vill minnas att det kom liknande anklagelser från Piratpartiet efter EU-valet för ett par månader sedan. Kul det här med demokrati, som sagt.
Jag har ingenting alls emot att partier granskas och analyseras i tidningarna. Jag har ingenting alls emot att de olika sidorna får komma till tals och kasta skit på varandra, om de nu tycker att det leder till något konstruktivt. Jag har absolut ingenting emot att partiföreträdare klargör att de absolut inte avser att liera sig med ett specifikt parti. Jag har ingenting alls emot att folk tycker Sverigedemokraterna är det sämsta som hänt svensk politik sedan Gudrun Schyman.
Men så möt för fan dem som ni möter ”alla andra” partier som ni tycker har fel. Bemöt deras argument, kontra med relevanta motargument och behandla dem inte som paria. Det är för det första helt åt skogen att behandla ett parti som faktiskt närmar sig fyraprocentsspärren så (indirekt idiotförklarar man fyra procent av svenska folket – jag skulle visserligen idiotförklara betydligt fler än så om tillfälle gavs, men knappast med partisympatier som grund) och för det andra, och det här borde vara hur uppenbart som helst, spelar man dem ju bara i händerna med ett sådant här agerande. De blir ”martyrer”, ”utstötta” och så vidare och det krävs inget geni för att förstå att sådant faktiskt tilltalar missnöjesröstare som helt enkelt är ”trötta på de vanliga partierna”.
Ja, Sd är kanske ute och cyklar. Tala om varför och bemöt det då i stället för att komma dragande med ord som ”rasister” och taffliga liknelser med 1930-talets Tyskland så fort tillfälle bjuds och därigenom döda alla möjligheter till seriös debatt. Sitt inte och småle när ni läser att något AFA-pack eller liknande slagit ner Sd:s pressekreterare på stan.
Bemöt dem som vilket annat parti som helst. Det är enda sättet att klargöra vad de verkligen står för och hur era åsikter skiljer sig åt och ni tvättar dessutom bort deras ack så försåtliga pariastämpel. Två flugor i en smäll! Yeehaw!
Goda fiskrätter och gozitansk pepparost
Det är nu drygt en vecka sedan jag kom hem från Malta där jag befann mig för ett par dagars rekreation samt en fotbollsmatch som visade sig bli den mest underhållande och välspelade fotbollsmatchen i historien. Om man börjar räkna nerifrån alltså.
Malta var hursomhelst ett oerhört trevligt resmål som jag varmt kan rekommendera. Gillar du som jag att knalla runt i pittoreska stadsmiljöer, Medelhavet, lättdrucken men ändå välsmakande öl, goda fiskrätter och gozitansk pepparost bör du genast besöka Malta då du högst sannolikt kommer att få ditt lystmäte och mer därtill.
Men det var nu så att det var fotbollsmatchen, det vill säga VM-kvalet mellan Malta och Sverige, som var den enskilt största anledningen till att vi åkte ner. Med ”vi” avser jag mig själv, min sambo, min far, min farbror och min kusin. Att få tag på matchbiljetter var inget problem och flyg och hotell hade vi bokat så långt i förväg att vi nog hann före den största ruschen supportrar.
Hotellet ja. Det låg mycket centralt beläget i Maltas nöjeskvarter i St Julian's. Det var krypavstånd till den största bargatan och restauranger fanns i överflöd. Det är här någonstans jag kommer till dagens frågeställning.
Bargatan var, som sig bör, fylld av svenska supportrar. Den var också, som sig uppenbarligen bör, kantad av nattklubbar och barer som spelade musik. Jag tycker mycket om musik men det kan gå till överdrift – den här musiken spelades nämligen på så oerhört hög volym att man knappt hörde vad man själv tänkte. Det föreföll dessutom så att ju högre musik som spelades, desto fler fotbollsfans och språkresefjortisar drog stället till sig.
Frågorna som dyker upp är två till antalet:
1. Vad, förutom bestående tinnitus, får man ut av att hänga på ett ställe där musiken är så hög att en normal konversation blir omöjlig?
2. Vad är det som gör att vanliga svenska grabbar i medelåldern förvandlas till odrägliga fylledrängar så fort de kommer förbi säkerhetskontrollen på Arlanda? Vi stötte på ett gäng som roade sig med att applådera åt de fjortistjejer de fann attraktiva när dessa passerade puben. Vad fick de ut av detta? Och framför allt, vad skulle gubbarnas familjer därhemma säga om de såg spektaklet?
Jag ska inte sticka under stol med att vi i vårat sällskap satt på en del pubar och drack en del öl också. Jag vill dock tro att vi höll oss hyfsat civiliserade trots detta. Framför allt vill jag här ge uttryck för min inställning att ett par öl i goda vänners lag på en lugn pub eller uteservering där man man konversera utan att skrika smäller klart högre än att trängas på något stroboskopbelyst dansställe där ölen kostar 92 kronor flaskan och ljudet är så högt att ens trumhinnor blir sugna på att vika hädan.
Men det är klart – det finns färre småtjejer att applådera åt på puben.
Jag har nog för mycket fritid
Jag har tidigare i bloggen redogjort för ett lite udda intresse jag har och det finns fler. Som någon kanske vet tycker jag om att besöka fotbollsmatcher i allmänhet och tyska fotbollsmatcher i synnerhet. Det var redan från början så att jag brukade köpa en eller två halsdukar från det lag vi var där för att se och med ens insåg jag att jag nog ville börja samla på just fotbollshalsdukar.
Detta har lett till att jag köper sådana ibland när jag har tillfälle, både i samband med och i sammanhang totalt orelaterade till fotbollsmatcher. För att ta ett exempel hade jag med mig nio (9) halsdukar hem efter sommarsemestern i Barcelona/Lissabon för några veckor sedan.
Hursomhelst. I dag tog jag mig tid att "gå igenom arkivet" och det visade sig att jag äger inte mindre än 103 fotbollshalsdukar (okej okej, ett par är från hockeylag, men ändå).
Det ser väl ganska ståtligt ut eller?
Allt fick precis plats på sängen (plus nattduksbord).
VfL Wolfsburgs mästarhalsduk från förra säsongen fick givetvis hedersplatsen.
Om Bayern München tycker jag inte.
Det är bara i Rostock det kan ges ut halsdukar med Magnus Arvidssons ansikte som motiv.
Hannover, Barcelona och Krakow x2, samtliga städer besökta i år.
Näst längst till höger syns en halsduk från Partizani Tirana, inköpt på plats i den albanska huvudstaden.
Va? Var det någon som sa "nörd" eller "kuf"? Tala högre älskling, jag hör inte!
Det skumma är att jag fortfarande inte har någon "vanlig" halsduk för utomhusbruk vintertid. Jag kanske borde skaffa en?
Åh fan, där står ju en av mina kompisar/kollegor, då kan jag ju...
Jag har av olika anledningar gjort en del flygresor på sista tiden och på flygplatser ställs imbecillt köbeteende på sin spets. Det är välkänt att köer till incheckning, ombordstigning och säkerhetskontroll kan vara ganska långa. Detta leder till att folk skapar egna regler som de uppenbarligen tycker gäller dem. Att de missgynnar andra är tydligen egalt.
Det finns en del olika varianter på detta beteende:
1. "Jag ställer mig här så kan ni gå och äta/shoppa/pissa/lobotomeras så länge"
Den som yttrar detta är oftast en kuvad familjefar, ofta med en spacklad fru och en till två fjortisdöttrar. Alltså ställer sig mannen i kö medan den kvinnliga delen av familjen drar iväg och förlustar sig för att påpassligt återvända när maken/fadern står bland de första i kön - och givetvis kliva rakt in i kön just där.
2. "Jag sätter mig på den här stolen en bit ifrån kön så kan jag glida in sedan"
Det har bildats en kö till ombordstigningen. Några av passagerarna verkar dock totalt oberörda av detta utan sitter i sina väntefåtöljer och läser Cosmopolitan, Slitz eller någon sunkig pocketbok. Sedan börjar kön att röra sig! Då! Då stiger dessa hjältar upp från sina vilosäten och äntrar kön ungefär i höjd med sian tidigare sittplatser, trots att hundra människor till står bakom. En sådan hjälte hade jag ynnesten att samtala med på Skavsta i söndags - jag påtalade att man faktiskt står i kön och inte sitter i densamma (han såg inte ut att ha några fysiska åkommor som gjorde det jobbigare att stå för honom än för andra). "Tråkigt att du känner så" sa killen och gick vidare med sitt liv, uppenbarligen totalt omedveten om att han precis trängt sig före nästan alla oss tappra som stod.
3. "Jag har bråttom som fan och måste verkligen ställa mig precis här"
Detta hände på Arlanda för en tid sedan. Jag skulle med ett morgonplan en måndag och kön till säkerhetskontrollen hade expanderat en del. Plötsligt kom två tanter och klättrade in under avspärrningen för att mangla sig in i kön en bra bit framför mig. En man precis bakom mig uppmärksammade detta och frågade dem varför de tyckte sig ha rätt att slippa köa som vi andra. De hade tydligen bråttom men gick med på att ställa sig en bit bakom oss i alla fall. Deras plan gick senare än mitt och jag hann utan problem med...
4. "Åh fan, där står ju en av mina kompisar/kollegor, då kan jag ju..."
Detta är kanske inte vanligast på flygplatser utan snarare på lunchserveringar. Jag jobbade under en tid i Stockholms innerstad och lunchrestaurangerna där kan vara ganska välbesökta på dagarna - det kan med andra ord bildas köer. Ganska ofta hände det att någon ensam snubbe en bit fram plötsligt fick sällskap av en bunt senare anländande kollegor eller kompisar som helt sonika tyckte sig ha rätten att ta del av den första killens plats i kön.
5. "Ta med dig kundvagnen och ställ dig i kön så fyller jag på vagnen efterhand"
Lönehelg på Willy's. Köerna är monstruösa. Pelle och Laila ska som vanligt storhandla inför helgen men Laila är lite bakfull efter fredagkvällens intag av Hidden Rock på låda och Pelle får därför den briljanta idén att hon kan ta plats i kön med tom kundvagn medan Pelle rusar omkring som en tätting och fyller vagnen med allt från tacosås till tacoskal. Sedan ansluter han när vagnen är full och, påpassligt nog, framme vid kassan. Skulle han inte riktigt hinna allt så får de väl vänta lite...
6. "Vi tar och ställer oss här bredvid kön och startar en parallellkö"
Kön är lång. En grupp resenärer kommer för att ansluta sig till kön men det här med att ställa sig sist tycker de är överskattat. I stället ställer de sig intill kön ganska långt fram. Vips har nästa grupp anslutit sig, och nästa, och med ens har vi en kö som efter en liten bit förgrenar sig till två parallella köer. Medlemmarna i den nya kön tar naturligtvis plats i huvudkön enligt blixtlåsprincipen så fort ombordstigning/incheckning har börjat, trots att de egentligen borde stå längst bak i den riktiga kön.
För mig är det ganska enkelt: har man ställt sig i en kö så står man kvar. Finns det en kö och man behöver stå i den så ställer man sig längst bak, ingen annanstans. Måste man av någon anledning lämna kön så ställer man sig sist när man kommer tillbaka, oavsett om man har familjen eller polarna längre fram. Har man verkligen så bråttom att man måste gå före alla andra är det i alla fall på sin plats att ursäkta sig och snabbt förklara läget innan man tränger sig förbi. Och att han den där killen på ekonomiavdelningen står åttio platser längre fram ger inte dig rätten att ställa dig där också.
Om du är någon av delinkventerna ur scenarierna ovan kan jag bara beklaga. Idiotjävel.
Ja, jag är en grinig jävel men vet ni vad? Det känns rätt bra faktiskt. Imbecillt köbeteende förtjänar att bespottas.
Det är fan inte ens pojklagsmässigt
De svenska fotbollsdamerna åkte igår ur EM efter en katastrofal insats mot Norge - och jag bryr mig inte. Jag vet knappt vem Kosovare Asllani är mer än att hon var uttagen i nyss nämnda landslag och uppenbarligen på något sätt tillskansat sig epitetet "damfotbollens svar på Zlatan", precis som alla svenska fotbollsspelare med invandrarbakgrund som får någon form av genombrott. Om denna Asllani har det stått spaltmeter i tidningarna. "Mediebojkott", "ung och kaxig", "känner pressen", you name it. Jag skiter i hur politiskt inkorrekt det är men jag kan nästan garantera att ingen jävel egentligen bryr sig om damfotboll! Jag kollar på det som jag ser obskyra sporter i OS - det funkar kanske för stunden men jag känner inte att jag missar något egentligen om jag skulle ha något viktigare för mig. Jag skulle inte byta en svensk seger i VM-kvalet mot Ungern ikväll mot tio svenska dam-VM-guld om jag fick chansen.
Vad är då problemet? Friidrott, skidåkning och en mängd andra sporter blir ju precis lika spännande, intressanta och roliga att följa när det är damer som tävlar. Ja, de gör sämre resultat än herrarna men det spelar ju ingen som helst roll. Robert Kronberg skulle sopa banan med Susanna Kallur på 100 meter häck, ändå ser jag tio gånger hellre ett lopp med Sanna än ett lopp med Robban.
Jag har funderat på det där och det enda jag kommer på är att damfotbollen rent tekniskt och spelmässigt är så väldigt mycket sämre än herrfotbollen. Felpassen är fler, de okontrollerade luftpastejerna är fler och spelsinnet, det syntes igår, är inte alltid det man kan kräva av en landslagsspelare oavsett kön och idrott. Min sambo brukar påstå att om man vill göra mål i en damfotbollsmatch är det bara att slå en höjdboll eftersom målvakten inte når upp till ribban. Det ligger något i det också. Det är helt enkelt en undermålig produkt. Ja, kvinnor är fysiskt svagare än män men det borde väl inte hindra att man utvecklar fin spelförståelse och gott sinne för det taktiska? Att se det svenska spelet igår var bedrövligt. Underläge 0-3 och man måste satsa allt man har framåt - då slår någon ett hyfsat inlägg mot straffområdet och EN ENDA svensk spelare är där, omringad av norskor. En! Det borde ha varit sex-sju stycken, men nej. Man väljer att stå och titta på och hoppas att Victoria Sandell-Svensson ska göra mål (det var hon som trots allt sprang).
Det är inte landslagsmässigt. Det är fan inte ens pojklagsmässigt.
Ungern ikväll då. 1-0 på tilläggstid av Zlatan?
Det blev visst mest damfotboll här nu. Drar på semester i morgon (håll utkik efter mig i publiken på Malta-Sverige på onsdag) och kommer åter vad det lider.
Häpp!
