Om man skulle ta och gå om mellanstadiet kanske...
När jag var liten (11-12 år) anordnade den lokala fotbollsklubben en fotbollsskola en sommar. Jag tror, efter att ha dryftat detta med människor från andra delar av landet, att detta var något landsomfattande som fotbollförbundet och någon huvudsponsor i grunden låg bakom. Man fick en T-shirt och en fotboll och som motprestation skulle man delta i en veckas "fotbollsutbildning". Mina kära föräldrar tyckte att det var en bra idé att jag och min bror deltog i det där. Jag för min del har aldrig haft någon bolltalang överhuvudtaget, vilket snabbt visade sig där på fotbollsskolan. Jag var, för att uttrycka det koncist, en jävla sopa.
Det skulle dribblas, det skulle nickas och det skulle skjutas. Koordinationen, som aldrig varit en av mina bästa egenskaper, sattes på upprepade prov, något som naturligtvis bara kunde sluta i antiklimowicz. När veckan var över var jag glad över det men var jag mindre dålig på fotboll än tidigare? Jag tvivlar.
Som jag minns det var det jag och en kille till i min grupp som inte tränade fotboll sedan tidigare. Övriga 20 deltagare var medlemmar i någon av de lokala klubbarna och uppvisade naturligtvis färdigheter därefter. De kunde redan allt det där som skulle läras ut, vissa av dem troligen i sömnen. Vad gjorde de där?
Detta fenomen har aktualiserats för mig de senaste veckorna. Jag är nämligen så folklig att jag följer "Idol" på TV4. Musikstilen det representerar är inte min grej men jag tycker det är bra underhållning. I alla fall. En av deltagarna, Laila Adéle, hade innan hon ställt upp i Idol släppt ett antal skivor och till och med deltagit i Melodifestivalen. Hon hade med andra ord meriter som är långt ifrån garanterade till och med en Idol-vinnare. Vad gjorde hon där?
Vad får man som etablerad och åtminstone halvkänd sångerska ut av att delta i något som är att likna vid en talangtävling där det väl är meningen att tidigare oupptäckta artister ska kunna hamna i rampljuset? Det är samma sak som med fotbollsskolan; vad ger det att "utbilda sig" inom saker man redan kunnat i ett antal år (och samtidigt, som den tolvåring man ändå är, håna oss som inte hade samma kunskaper)?
Det komiska är att Laila Adéle åkte ut ganska tidigt under slutaudition. Och jag är rätt nöjd med mitt liv, trots att jag fortfarande inte kan nicka en fotboll. Så kan det gå.
Fem lite halvskojiga YouTube-klipp
Här kommer, apropå ingenting, fem lite halvskojiga YouTube-klipp. Håll till godo!
http://www.youtube.com/watch?v=A02s8omM_hI
Jag förstår inte vad de säger i klippet då språket som talas troligen är polska. Huvudpersonen verkar dock vara arg av någon anledning och väljer att visa detta på ett... ja, ganska egendomligt sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=od_WHGmvm4o
John Carpenter har lyckats ta sig till sista frågan i amerikanska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Han har dessutom kvar alla sina livlinor (det syns i början av klippet) vilket är synnerligen imponerande. Han väljer här att utnyttja en av dem, "Ring en vän", och ringa sin farsa. Sen blir det skojigt.
http://www.youtube.com/watch?v=aRn5-LQCg2s
"Family Guy" är kanske det mest infantila som visas på TV överhuvudtaget. Det finns dokumenterade exempel på spädbarn som tycker att serien i stort och framför allt det här klippet är "för barnsliga". För oss som tycker om att se tecknade figurer kaskadkräkas om och om igen är detta klipp dock fruktansvärt roligt.
http://www.youtube.com/watch?v=RrgXd77wyJo
En amerikansk TV-station visar bilder från en modevisning där en av modellerna uppenbarligen har fruktansvärt svårmanövrerade skor. Detta visar sig inte minst genom de två vurpor hon gör på catwalken, av vilka framför allt den andra är hysteriskt rolig. Detta tycker även nyhetsankaret som drabbas av en skrattattack av svårartad (och smittsam) typ.
http://www.youtube.com/watch?v=wMAhCCZDwtU
Kanske den bästa "comebacken" i filmhistorien, tagen från en av mina favoritfilmer "Happy Gilmore". Säg aldrig till Adam Sandler att du äter små bitar bajs till frukost - han hugger direkt! Tihi.
Nu är det slut. Snyft.
Svenska(?) för dummies, del 9
Det finns en typ av musiker som kallar sig "sing and songwriters". De skriver och framför egna låtar och det finns gott om exempel på att just "sing and songwriters" är i ropet just nu, även om jag själv aldrig riktigt fastnat för någon sådan (något som i och för sig inte säger någonting alls med tanke på att min musiksmak troligen är lika omodern som resten av mig).
Nej. "Singer-songwriter" eller "singer/songwriter" kan jag köpa att det heter, men något som direktöversatt blir "sjung och låtskrivare"? Icke.
I listened to a song and I hated it
Idag ska det handla om musik här i bloggen. Närmare bestämt topplistemusik.
Den som om dagarna lyssnar på reklamradio kan inte ha missat Katy Perry. Hennes låt "I Kissed A Girl" spelas mer eller mindre konstant. Jag tror att med rätt vilja och mycket fritid skulle man kunna köra ett spontan-Katy-Perry-maraton genom att sitta och skifta mellan Stockholms reklamradiokanaler under ett helt dygn. Slutar låten på Mix Megapol börjar den precis spelas på Rix för att direkt därefter dras igång på NRJ. Sedan börjar den om igen på Mix Megapol. Och så vidare.
"I Kissed A Girl" alltså. Här är texten till låtens refräng:
I kissed a girl and I liked it
The taste of her cherry chap stick
I kissed a girl just to try it
I hope my boyfriend don't mind it
It felt so wrong
It felt so right
Don't mean I'm in love tonight
I kissed a girl and I liked it
I liked it
Bisexualitet är, får man förmoda, lika inne i USA som här i Sverige. "Alla" är bisexuella här, till och med Magnus Betnér. Låten profiterar uppenbarligen på detta (ja, inte på just Betnér alltså - han är troligen inte speciellt känd i Amerika - utan på fenomenet bisexualitet). Vore jag Katy Perrys "boyfriend" skulle jag dock definitivt "mind it". Det är ingen förmildrande omständighet att en person är av samma kön som en själv om man kysser denna när man samtidigt är i ett förhållande, oavsett hur dyngrak man är.
Man kanske kan skylla detta på ungdomligt oförstånd hos Perry. Att hon besitter en lite för stor dos av detta bekräftas av texten till hennes enligt Wikipedia andra hit "Ur So Gay" (jag har inte hört låten utan endast läst texten):
You're so gay and you don't even like boys
No you don't even like
No you don't even like
No you don't even like... PENIS
Låten i övrigt består av att Perry ondgör sig över hur bögig hennes pojkvän är. Sätt denna bögighet yttrar sig på är t.ex. bärandet av en scarf från H&M, en faiblesse för klassisk musik samt en spinkig kroppsbyggnad.
Att som tjej kyssa en annan tjej "för att testa" är med andra ord okej, men att som kille vara "bögig" är det inte. Ingen dubbelmoral här inte!
Till sist: "Curly Sue" med Takida ligger på trackslistan för 37:e veckan i rad, trots att den faktiskt är Takidas genom tiderna sämsta låt (och då är det ändå inte ett av mina favoritband). Jag trodde bara det var på Svensktoppen låtar kunde ligga kvar i mer än 20 veckor.
PENIS!
Gammal och talanglös
Alla blir vi äldre men fan vad snabbt det går.
Jag fyllde 28 år i somras. Ändå känner jag mig mentalt inte en sekund äldre än jag gjorde när jag fyllde 18. Jag känner mig inte det minsta vuxen och börjar nästan skratta vid tanken på att en omogen skitunge som jag faktiskt har en högskoleexamen och sitter med bolån och ett hyfsat välbetalt jobb i centrala Stockholm. Jag? Som skrattar åt bajsskämt, aldrig har uppskattat "svåra" filmer eller "svår" musik, ännu inte börjat dricka kaffe och som fortfarande klär mig som jag gjorde när jag gick i gymnasiet? Det är helt sjukt.
Jag märker framför allt av tidens gilla gång på sådant som händer med jämnåriga människor runt mig. Kompisar gifter sig, skaffar barn och köper hus. Vuxet!
Häromdagen blev jag dock varse min aktningsvärda ålder på ännu ett sätt. Jag hade min vana trogen slagit mig ned på lavatoriet för att lämna ungarna på simskolan och min vana lika trogen plockat åt mig en tidning och börjat bläddra i densamma medan jag utförde mitt storverk. Tidningen råkade i det här fallet vara Aftonbladets årliga ishockeybilaga som släpps i samband med elitseriepremiären. I denna tidning finns laguppställningar samt reportage om olika spelare. Två av spelarna som nämndes var de unga talangerna Magnus Pääjärvi-Svensson och Anton Lander i Timrå IK, födda 1991.
Jag hajade till. 1991?
Ja det stod så. 1991. Elva år senare än undertecknad med andra ord. Hade jag varit en elitidrottare hade jag alltså sedan länge inte längre räknats som "ung och lovande" utan mer som en "rutinerad räv" eller liknande. Tidsmässigt hade jag legat närmare veteranstadiet än talangstadiet. Kanske hade jag redan lagt av på grund av en efterhängsen knäskada eller bristande motivation. Skrämmande.
Fan vad gammal jag är. Bäst jag skyddar lårbenshalsen lite extra i fortsättningen.
På vilka sätt märker du av att du blivit äldre?
Johanna hatar SJ och vi andra skrattar
Jag blev igår varse den här kolumnen på SvD:s webbplats och vill med anledning av detta ge Johanna Petersson veckans dumpris.
Johanna hatar SJ.
Jag som gammal pendlare (Västerås-Stockholm tur och retur varje arbetsdag i nästan ett helt år) hade till fullo köpt denna synpunkt om den grundat sig på SJ:s totala inkompetens inom vissa områden. Ni vet, den som yttrar sig i att tåg stup i kvarten ställs in med kort varsel pga "fordonsbrist" eller att SJ blir lika jävla överraskade varenda höst när det snöar (Snö? I Sverige?!? Det kunde vi aldrig tro.).
Det är nu inte därför Johanna ogillar SJ. Nej, hon är arg för att de slumpar ut restbiljetter på auktionssajten Tradera. Hon hade siktat in sig på en biljett från Stockholm till Malmö med ett morgontåg och lagt ett "relativt högt" bud på denna. Auktionen hade deadline strax efter klockan tre på natten. 02:08 kollar vår vän Johanna för sista gången på Tradera. Hon leder fortfarande budgivningen och går därför och lägger sig, fast förvissad om att hon på morgonen kommer att vara stolt innehavare av en tågbiljett.
Men nej. När hon vaknar ser hon att någon jävel varit inne och bjudit över henne! Fy fan! Katastrof! Häng SJ!
Att Johanna inte tycks ha begripit konceptet med auktionssajter på nätet står klart. Högsta budet vid deadline vinner. Följaktligen har man en bättre chans att vinna "sin" auktion om man sitter beredd när deadline närmar sig och kontrar eventuella motbud. Vill man så gärna ha sin biljett och dess deadline är t.ex. 03:08 får man väl offra sig och sitta uppe då. Johanna var enligt egen utsago vaken och online bara en timme dessförinnan, så jävla farligt hade det väl inte varit att vänta? Tycker man inte det är värt att stanna uppe halva natten för en sketen biljett får man väl boka den direkt hos SJ då.
SJ gör i mångt och mycket mer fel än rätt men i det här fallet finns bara en person att klandra: Johanna Petersson på SvD. Gör om, gör rätt!
Betraktelser från Tirana
Let's go!
Bra saker med resan till Albanien:
Fotbollsmatchen. Den slutade 0-0 och Sverige visade att deras uppenbara taktik, att med flit spela usel fotboll för att invagga motståndarna i visshet att de här hade att göra med ett skitlag, för att börja spela riktig fotboll och göra mål i matchens slutskede, funkade till 50 procent. Skitspelet var berömvärt, däremot såg vi aldrig själva fotbollsfasen. Det är dock sällan en taktik funkar perfekt vid första försöket; vi får hoppas den fungerar till fullo mot Ungern ikväll.
Att jag åkte på någon sorts magåkomma som jag fortfarande inte är fri ifrån. Jag räknar kallt med att inte dö av detta och det heter som bekant att "det som inte dödar, det härdar". Jag behöver nog härdas lite och det var relativt länge sedan jag var sjuk sist. Skönt med lite omväxling.
Trafiken. Till skillnad mot här, där majoriteten tycks vara av åsikten att trafikregler ska följas, verkade albanerna inte bry sig om detta. Ljussignaler fanns men hade liten verkan i praktiken och filkörning kändes som ett främmande koncept. Vägverket de jävla träbockarna skulle aldrig drömma om att låta svenska bilförare "freestyla" på det sättet utan säkert ställa sig bakom någon undersökning som visar att "dödsfallen i trafiken skulle öka med 1200 procent per år" om trafikreglerna lättades. Jag tror till och med att det är okej att köra 130 på 70-väg samtidigt som man sminkar sig och käkar cheeseburgare i Albanien.
Dåliga saker med resan till Albanien:
Vädret. 30-35 grader varmt och strålande sol. Herre min Jesus! Svetten lackade och risken för besvärande solbränna var överhängande. Värmeslag vill väl ingen ha, för att inte tala om hudcancer. Jag ger mig den på att det knappt finns något ozonlager i Albanien. Fy fan. Att inte UD har gått ut och avrått svenskar från att åka dit är för mig obegripligt. Skandal!
Människorna. Alldeles för trevliga för min smak. Jag är svensk, jag pratar ogärna med folk som jag inte känner. Och ja, jag ville faktiskt sitta och titta i matsedeln och samtidigt se ut som om jag inte fattade ett dugg. Jag behöver inte er hjälp! Inte med att hitta vägen någonstans heller; står jag i en gatukorsning och ser vilsen ut är det väl min förbannade ensak, eller? Gah!
Priserna. En öl kunde, omräknat till svenska kronor, kosta runt tio spänn. Vafan? Det är ju som att inbjuda hela sitt folk till att bli alkisar! Alla borde följa Sveriges exempel och införa precis lagom hög alkoholskatt så att det blir mer kostsamt att införskaffa öl, denna djävulens dryck. Jag utgår ifrån att de albanska ölpriserna är som de är på grund av att albanerna har något emot mig personligen. Något annat skäl kan jag inte se. De jävlarna!
