Sillpizza

Idag har jag, bland inte så mycket annat, tittat på diverse former av skidåkning på SVT. "Vinterstudion" är skön avkoppling, speciellt när man kvällen före varit på företagets årliga julbord och kanske inte borde ha tagit den där sista ölen (eller halsat ur den kvarlämnade rödvinsflaskan precis innan taxifärden hem).

På programmet idag stod såväl traditionell längdåkning (30 km för herrarna, 15 för damerna) från franska La Clusaz som skidskytte (10 km för herrarna, 7,5 för damerna) från Östersund.

Först och främst: den jävel som kom på att masstart på tre- och femmilar i längdåkningens världscup var något att satsa på borde fan avskedas. Tråkigare upplägg finns inte. I normalfallet ligger en klunga åkare och fisåker i 99 procent av distansen innan någon italienare eller norrman som legat och bidat sin tid spurtar till sig segern. I de fall någon försöker dra ifrån tidigare i loppet slutar det med att denne någon, som påfallande ofta är Anders Södergren, kör slut på sig för att sedan inte riktigt orka i spurten och slutar femma eller sexa. Han blev till exempel sexa idag. Vann herrloppet gjorde Petter Northug från Norge. Damloppet, där det tidigt stod klart att Charlotte Kalla inte skulle orka hänga med den absoluta täten, vanns av likaledes norska Kristin Störmer Steira. Det blev även norskt brons genom Therese "Duracellkaninen" Johaug.

Skidskyttet då? Svenskarna, med undantag av Carl-Johan Bergman, var riktigt usla på skjutvallen. Både Björn Ferry, Helena Jonsson, Anna Carin Olofsson-Z (vad Z står för har jag inte riktigt koll på men jag gissar på Zorro) och vårt allra största guldhopp Jörgen Brink sköt ungefär som fulla finska jägare fast sämre. Herrloppet vanns till sist av norske stjärnan Emil Hegle Svendsen. Även i damloppet var det nära norsk seger eftersom Tora Berger både sköt bra och åkte snabbt, särskilt i slutet av loppet. Hon fick dock se sig besegrad av den totalt otippade kinesiskan Wang Chunli som knep guldet med 1,4 sekunders marginal.

Det räddade min dag.

Att svenskar presterar under sin kapacitet i vintersporterna är väl närmast att beteckna som ett normaltillstånd. Jag tar det i alla fall med en axelryckning och tänker ungefär "jaha, det sket sig idag också" och sen är det inte så mycket mer med det. Men varför i helvete måste det alltid gå så jävla bra för Norge? Och varför gläds alltid de svenska kommentatorerna nästan opassande mycket med de norska idrottarna?

Man kan ge sig tusan på att när det svenska hoppet misslyckas dyker någon norrman (det behöver inte ens vara någon av de normalt bästa) upp och gör ett kanonlopp. Alltid, utan undantag. Jag kan inte hjälpa det, men det stör mig. Det stör mig mycket! En enda gång vill jag se Norge misslyckas. Jag vill se deras slutman i en VM-stafett gå in i väggen på Jörgen-Brink-vis. Jag vill se de norska deltagarna i ett skidskytte-VM konsekvent missa sina sistaskott på gammalt fint svenskt manér. Jag vill se en sprintfinal i världscupen med färre än fem norska deltagare på startlinjen. Luttrad som jag är räknar jag inte med att något av det jag nyss nämnde kommer att hända under min livstid men man får väl önsketänka?

Avundsjuk? Jag? Det kan ni ge er fan på. Jag är mycket medveten om att det finns en logisk förklaring till den norska dominansen och den är att de, förutom världens bästa tränare, också har den klart största bredden. Att vinna ett norskt mästerskapsguld i längdskidåkning sägs vara svårare än att ta VM-guld. Det finns, som man brukar säga, en del att ta av vad gäller talang för vintersport i det landet. Jag tänker inte heller på sedvanligt vis börja yra om att jag tror norrmännen är dopade, helt enkelt eftersom jag faktiskt inte tror det. Konstigt men sant.

Men jag är svensk. Norge är Sveriges närmaste granne och för många med mig vår största idrottsrival (förutom i ishockey där det är Finland). På samma sätt som det gör ont för en AIK:are att se Djurgården nå framgång kan jag känna när Norge tar ännu ett guld och bäste svensk kommer typ elva.

Det stör mig som sagt och det står jag för.