Om du läser detta blogginlägg kränker du min integritet, din jävel

Idag ska vi tala om integritet!


Nyligen läste jag att Datainspektionen underkänner kameraövervakning i skolor (hela artikeln finns
här) bland annat på grund av att det utgör ett integritetsintrång.


Att denna övervakning de facto har lett till bättre ordning i en hel del fall är sekundärt; folk känner sig kränkta och då ska det banne mig tas hänsyn till det. "Övervakningssamhälle" har blivit ett negativt mantra, ungefär som "lådvinsalkoholism". I denna SvD-artikel kommer t.ex. en Malin med en ödesmättad profetia: "Det är så här det börjar. Övervakningssamhället.".


Nu ska det sägas att en hel del positiva röster för denna typ av övervakning också har höjts, så det är inte det som är problemet egentligen. Men varför detta eviga malande om "integritetskränkning"?


Själv kunde jag inte bry mig mindre om jag blev filmad i skolan. Jag blir det ju när jag går i affärer på stan till exempel, varför skulle det ena vara värre än det andra? Jag har rent mjöl i påsen; är ingen snattare, mobbare eller våldsverkare. Skulle jag vara något av dessa och torska på grund av kamerorna skulle jag endast ha mig själv att skylla.


- Men hur vet vi att de som har tillgång till filmerna inte använder dem till andra syften än de tänkta?
Ja... helt säkra kan vi naturligtvis inte vara, men nästan. En övervakningskamera i t.ex. en provhytt eller en skolkorridor bör filma ganska många timmar material om dagen. Högst sannolikt kommer detta material aldrig att ses av någon. Om det ändå ses bör det vara på grund av någon inträffad incident som man försöker koppla personer till. Att tro att någon ska bry sig om dig, som bara gick förbi som hastigast eller gled in och provade ett par stretchjeans och således syns på filmen i ett antal sekunder, tyder i ärlighetens namn på att du antingen är lite för egocentrerad för min smak eller på en viss paranoia (om du nu inte hann med att nita någon stackars särskoleelev under dina three seconds of fame eller försökte sno jeansen).


Den dag det läggs ett förslag om att montera kameror i mitt hem kommer jag att protestera. Att jag filmas i offentliga miljöer gör mig däremot inte ett dugg, snarare tvärtom. Utsätts någon för ett brott och det löses med hjälp av övervakningsfilmer kan man väl inte gärna argumentera mot att dessa behövs? Jag kan det i alla fall inte.


För ett par år sedan minns jag att ett förslag om en nationell DNA-bank var uppe för diskussion. Man skulle helt enkelt ta ett DNA-prov från alla som föddes och lagra detta för att sedan kunna använda det att matcha mot vid eventuella framtida brottsmisstankar.


Det tog hus i helvete.


"Vi ska inte se alla som potentiella brottslingar" och liknande klokheter ljöd ur de svenska struparna och knappades in på de svenska tangentborden. Min fråga är: varför ska vi inte det? Visst, de allra flesta växer förhoppningsvis upp till att bli laglydiga vuxna och deras DNA lär således förbli orört. Men för de som faktiskt hamnar snett; som blir mördare, våldtäktsmän, stortjuvar och så vidare: vore inte DNA-banken ett ypperligt sätt att ha ett försprång gentemot dessa? Jag tycker det definitivt nu och den dag jag eller någon mig närstående blir brottsoffer kommer jag att tycka det ännu mer.


Att vissa stackare känner att deras integritet kränks ger jag dock blanka fan i. Så det så.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback