Sillpizza

Jag tvivlar inte en sekund på att arbetslöshet kan leda till sämre självkänsla och i en del fall depression. Jag minns hur det var att vara arbetslös - jag var det under ett par månader mellan att D-uppsatsen var färdig och jag fick jobb - och jag kan tänka mig att känslan är betydligt värre om man, som 22-åriga Josefin, varit utan jobb i tre år.

Det är inte konstigt att man tröttnar på att söka jobb om man aldrig ens får komma på intervjuer. Det är inte konstigt att man stundtals känner sig som en sämre människa. Jag minns hur avundsjuk jag var på kompisar som jobbade och tjänade pengar och kunde unna sig saker medan jag själv ägnade dagarna åt att skicka arbetsansökningar, dumplugga för att få studiebidrag och -lån i ett par månader till och ladda ner enorma mängder musik.

Man tröttnar snabbt. Lättnaden när jag till slut fick mitt jobb var stor. Min sambo, som var i ganska precis samma situation, fick sitt ett par veckor senare och nu är vi vuxna på riktigt tror jag.

Hursomhelst. Åter till Josefin, som är anledningen till att jag började skriva det här blogginlägget.

Josefin är, som redan nämnts, 22 år gammal. Hon är ensamstående mamma, bor hemma hos sin mamma, går på bidrag och har efter att ha valt att hoppa av gymnasiet ingen utbildning att tala om.

Här borde det ringa en klocka.

Varför tänker folk inte efter före? Hoppa av gymnasiet? Det är väl ofta liktydigt med att viga sitt liv åt lågavlönade skitjobb? Skaffa barn när man bor hemma och går på bidrag och med andra ord inte kan försörja ens sig själv? Visst, gymnasiet är frivilligt i grund och botten och alla är naturligtvis i sin fulla rätt att skaffa barn om de nu vill men vad fan? Lite får man väl leta hos sig själv när man analyserar läget?

Det går väl dessutom att rädda? Gymnasiet går så vitt jag vet att slutföra även när man är över 19 år gammal och sedan finns till och med möjligheten, om man nu vill det, att utbilda sig vidare.

Sanningen i dag är att man bör ha minst gymnasiekompetens för att spela en roll på arbetsmarknaden. Om det kan man tycka vad man vill men så är det. Och tänk dig att du var ett litet barn - vad skulle kännas tryggast? Att bo med mamma eller pappa hos någon mor- eller farförälder och leva på lånade pengar eller att växa upp i ett hem med stabil ekonomi och ett eget liv?

Jag anser att det är som att bygga hus. Man börjar med grunden, sen kan man ta resten. Är grunden ostabil riskerar man att hela jävla skiten rasar. Varför är det så svårt att vänta med att skaffa barn om man nu faktiskt vet med sig att risken är stor att det inte kommer att gå ihop? Take it from me, jag är 29 år gammal och uppenbarligen precis lika fertil som någon som är tio år yngre. Inte heller kommer jag att vara lastgammal när mina barn flyttat hemifrån utan förhoppningsvis har jag många fina år kvar efter det. Det gör mig stolt och glad att jag och min sambo med största sannolikhet (så skriver jag endast för att jag vet att man aldrig kan gardera sig mot precis alla eventualiteter) av egen kraft kommer att kunna försörja både oss själva och våra barn. Hade vi gjort som jag upplever att alldeles för många andra gör, dvs skaffat barn redan innan vi kommit ut på arbetsmarknaden "på riktigt", hade läget kunnat vara betydligt mer prekärt.

Dessutom går tiden mellan det nittonde och tjugonionde året jävligt snabbt. Jag har den precis bakom mig så jag vet vad jag pratar om för en gångs skull. Det läskiga är att 29-39 troligen kommer att gå ännu snabbare...