Quirinius kommer att vara ståthållare i Syrien
Snart är det jul.
Min jul blir förmodligen inte lik någon annan jul jag hittills upplevt eftersom Maria ska föda sin förstfödde precis där. Det kommer att ske i Betlehem. Quirinius kommer att vara ståthållare i Syrien och då det inte finns ett enda hotell lär vi få ta in på något sorts härbärge där barnet får ligga i en krubba. Då de ordinarie männen har åkt på charter till Thailand över jul och nyår kommer i stället de vice männen, tre till antalet, att närvara. De kommer att ha med sig rökelse, guld och mjällschampo.
Ja, min sambo heter faktiskt Maria. Sonen kommer dock inte att få heta vare sig Jesus, Kristus eller Messias. Däremot hoppas jag på Ivan.
Julen var det ja. Jag har knappt ägnat den en tanke. Hade det här varit ett normalt år hade jag redan köpt hälften av mina julklappar. Nu har jag knappt ens funderat på vad jag ska köpa. Julen kommer att gå i Ivans tecken.
När jag var liten var jag en gång så uppspelt inför en julafton att jag på ren vilja lyckades utlösa både feber och illamående hos mig själv kvällen innan. Det är jag nästan lite stolt över i dag. Tänk vad lite viljestyrka och paketlängtan kan åstadkomma!
Jag är, som ni två som läser den här bloggen vet, en jävel på att störa mig på saker. Det har inte alltid varit så. En gång i tiden var jag en liten obekymrad pojke som inte gillade hamburgare (däremot pizza) och hade osannolikt dålig simultankapacitet (det har jag fortfarande). Men. Julen började jag tidigt tycka var underlig. Allt skulle vara så snällt och puttinuttigt. Stämningen kändes helt enkelt konstgjord. Att förolämpa någon var inte ens att tänka på. Det spelade ingen roll hur öppna lägen att säga något taskigt till mig jag gav min bror, han svalde inte betet. Då visste man att det var jul, på samma sätt som katten Mitzi vet att det är lördag redan innan tonfiskburkarna öppnas.
Men det var ju kul att få (och ge också, faktiskt) paket, kolla på Kalle Anka fast man kunde hela programmet utantill (rutig målarfärg!) och maten, framför allt revbensspjällen, satt allt som oftast som en smäck. Dock undrar jag så här i efterhand vad mina föräldrar egentligen tyckte om all skit de fick av mig när jag var liten. Prylarna var oftast gjorda av mig själv i slöjden. Jag är inte händig nu och jag var det inte när jag var 9-10 år heller...
Tomten tror jag fortfarande på. Det är den där gräsmattan som omger mina föräldrars villa.
Snart är det jul! Ge mig schnö!
vad jag älskar dina inlägg, sillis! och så fick quirinius vara med igen. dina föräldrar tyckte säkert om dina slöjdklappar. vet du, jag tror att föräldrar tittar med särskilda ögon på just sådana gåvor. du kommer nog att upptäcka det själv om några år.