Sillpizza

Jag tycker mycket om att lyssna på musik. När jag är ute och åker någonstans och inte har sällskap kan jag i princip alltid ses med hörlurar i öronen. Jag bränner alldeles för mycket pengar på inköp av skivor, och numera faktiskt också nedladdningar från iTunes, i månaden. Musik jag sedan lyssnar igenom på väg till jobbet dagen efter och som därefter hamnar i min alltmer omfångsrika spellista. Ibland kan jag tycka att det inte finns något bättre än att stoppa in lurarna i öronen, eller starta iTunes på dautorn, och dra igång shuffle.

Jag har slutat räkna hur många fysiska CD-skivor jag äger men om det är under 1000 skulle jag dessvärre bli förvånad. Någon gång ska jag av nostalgiska skäl ta mig tid att importera varenda en av dessa till datorn, inklusive alla gamla Absolute-Dance-plattor från mellan- och högstadietiden. Jag lyssnade i princip bara på eurodisco, det som kompisarna kallade "tysk techno", på den tiden. För den som kollar min profil på last.fm är det ganska uppenbart att min musiksmak, ehm, ändrats en del sedan dess.

Det har hänt att folk, när de fått nys om mitt musikintresse, velat börja diskutera konsertupplevelser. Jag måste väl ha varit med om massor av sådana?

Svaret är nej. Jag har varit på två (2) riktiga konserter i hela mitt liv. Den första var The Offspring på Annexet någon gång i början av förra decenniet och dessutom var jag med ett gäng kompisar på Gyllene Tider i Göteborg sommaren 2004. En sådan där grej vi gjorde för att vi kände att man nog "ska ha varit där" snarare än av oförfalskad kärlek till Gyllene Tider som jag själv ser mer som en del av svenskt kulturarv (på gott och ont) än ett band.

Jag kan inte ens säga att jag tyckte konserterna var speciellt häftiga. Mest av allt var det högljutt och trångt och man blev jävligt svettig. Visst är det lite kul att ha varit med och slagit publikrekord på Ullevi sedan ombyggnaden, men det jag har fått ut av mina konsertbesök har främst varit svett, onda fötter av alldeles för många timmars oavbrutet stående samt en massa knuffar på grund av idioter runtom en som fått för sig att det enda sättet att se en konsert är om man hoppar omkring som en speedad klossgroda samtidigt. Jag provade att delta i hoppandet men kände mig som ett mongo efter tio sekunder och slutade och försökte hålla mig undan.

Liveinspelningar är också en sån där grej. Det finns människor som går upp i falsett över förträffligheten i [valfritt större rockband]s liveplatta från spelningen i Glastonbury, Rio de Janeiro eller Canton, Massachusetts 1983. Själv fungerar jag tvärtom. Hundra gånger av hundra väljer jag en vanlig platta, där jag kan höra musiken utan en massa publikvrål och ett klyschigt "Are you ready to ROCK?!?" från någon hormonstinn leadsångare, framför en liveinspelning med halvdassig kvalitet. I de fall då livespår ligger med på en studioplatta jag köpt brukar jag helt sonika ta bort dem från mina spellistor så fort jag upptäckt att de finns där eftersom jag inte tycker de tillför något.

Jag är förmodligen tråkig, en musikkonsument som inte förstår mitt eget bästa. Jag föredrar att lyssna på musiken i lugn och ro och med så bra ljud som möjligt. En låt är bättre i hörlurar på tunnelbanan än i ett publikhav med en massa hoppande fjortisar. Så är det med den saken.

Jag glodde häromkvällen omkring lite på Fairshopping och hittade det här klagomålet. En stackars tjej har blivit avstängd från sitt gym i ett år för att med sitt eget passerkort olovligen ha låtit en annan person komma in på gymmet. Två gånger. Hon skriver själv att hon var medveten om att det var ett regelbrott men har ändå mage att bli upprörd över den i hennes tycke orimliga avstängningen.

Jag insåg att det här är ännu en människotyp jag har svårt för. Folk som tycker att regler ska gälla - för alla utom dem själva.

För ni vet väl vilka jag syftar på?

- Tjejen som "bara ska åka två stationer" med bussen och vägrar förstå att busschauffören faktiskt inte alls är speciellt sugen på att låta henne gratisåka. Inte ens att pluta med idominläpparna biter på honom. Han är nog bög, den jäveln.

- Snubben som torskar i biljettkontrollen på tunnelbanan eftersom han "glömt köpa nytt månadskort" och som inte kan förstå hur de kan kräva honom på böter på grund av ett sådant misstag. Fascistjävlar. Planka.nu nästa.

- Killen som "bara skulle in och hämta något" och därför anser sig ha rätt att ställa sin bil där det är parkeringsförbud - och sedan lackar ur på lapplisan som lämnar hans nylappade Merca precis när han, efter tre och en halv timme, äntligen lyckats hämta det han var där för att hämta och avser att påbörja färden de 450 metrarna hem. Jävla lapplisa. Hon är säkert ensam och olycklig.

- Tanten som, trots att det enligt flera skyltar är uttryckligen förbjudet med hundar i livsmedelsbutiken, inte kan förstå att hon inte kan få ta med sin pudel in på Ica. Han är ju så liten! Och han slickar faktiskt inte på äpplena, han bara nosar på dem!

Det finns fler. Folk som tror bytesrätt eller pengarna tillbaka gäller alltid oavsett. Folk som bokar billigaste flyget och hotellet och sedan blir skogstokiga när de "av personliga skäl" inte kan boka av trots att reglerna framgår klart och tydligt när man gör själva bokningen. Folk som glömt betala telefonräkningen och ändå lägger energi på att tjafsa med företaget när påminnelsen, med påförda avgifter, dyker upp. Folk som tycker sig ha rätt att glida om hela kön i vägrenen och lite nonchalant blinka sig in längst fram trots att det är rusningstrafik och totalstopp. Och så vidare.

Om man nu klantar sig, t.ex. genom att missa att köpa månadskort, kan man naturligtvis försöka förklara läget och hoppas på att kontrollanten låter saken bero. Detta har han/hon givetvis ingen skyldighet att göra så jag tycker inte man kan bli förbannad på någon annan än sig själv när man ändå tvingas hosta upp de där böterna. Om inte annat lär man sig väl att hålla bättre koll på sina månadskort framöver.

Detsamma gäller om man gör en fuling med berått mod i hopp om att komma undan med det. Förmodligen fungerar det oftare än det misslyckas - men den dag man torskar får man stå där med skammen.

Jag har själv gått i den här typen av fälla både en och två gånger. Klantighet eller glömska har kostat mig pengar som jag egentligen kunde ha gjort mycket roligare saker för. Visst är det irriterande - men felet är ingen annans än mitt eget. Det är jag som ställt till det för mig och det spelar ingen roll vem jag försöker projicera eländet på; det är jag som är boven i dramat.

Jag säger som Per Elofsson: Det är bara att bryta ihop och komma igen.

Fairshopping-tjejen tas dessutom i försvar av ett antal i vanlig ordning dumempatiska kommentatorer. De vill påtala att det är reglerna det är fel på snarare än tjejen. Frågan jag ställer mig är i så fall hur i helvete man kan vara så korkad att man skriver på ett avtal med regler som man sedan inte tänker följa. Är det inte bättre då att leta efter ett gym med regler som passar en själv? Finns inte det kan man ju köpa en Abtronic MultiPlus ThunderFlex på TV-shop. Endast 1195 kronor om du betalar kontant men du kan också få den på avbetalning. 120 kronor i månaden i två år. Som hittat!

De sålde sitt älskade marsvin på Blocket – men visste inte att djuret skulle bli huvudrätt.
Japp! Hade marsvinet serverats som förrätt, efterrätt eller snacks hade det varit lugnt. Men som huvudrätt?!? Det är banne mig faan inhumant!

Nöjesbladet har sökt familjen som sålde marsvinet och Erik Haag för en kommentar utan resultat.
Okej. För det första, hur vet de att marsvinet var älskat (vilket står i den första meningen) om de inte fått tag på familjen som sålde det? Dessutom, att sälja marsvinet på Blocket är en sak, men att sälja Erik Haag? Hur gick det till rent praktiskt? Jag trodde människohandel var strängeligen förbjuden i Sverige, men det finns tydligen undantag.

Till sist, om kommentaren de sökte var utan resultat, vad hade den då fyllt för syfte?