Sillpizza

Mitt senaste inlägg handlade om folk. Det ska det göra här också men nu tänkte jag försöka se saken i ett annat ljus, nämligen kappvändarljuset.

Vi börjar från början: En 31-årig kvinna har skrivit ett öppet brev där hon begär att hennes livsuppehållande behandling ska avslutas. Hon lider av en sjukdom som gradvis bryter ner henne och som nu är i ett sådant skede att hon är sängbunden dygnet runt och inte ens kan andas själv, så visst kan man förstå hennes synpunkt. Om jag var i det skicket och visste att jag inte skulle kunna bli bättre skulle jag nog också vilja få ett slut på skiten så snabbt som möjligt.

Men.

Med detta som utgångspunkt har en debatt om huruvida aktiv dödshjälp ska vara tillåten i Sverige blossat upp. På uppdrag av Aftonbladet (ja, just det) har Sifo gjort en undersökning om hur folk ställer sig till detta - och svaret är att nästan nio av tio svenskar (87 procent) tydligen är för aktiv dödshjälp.

Nu kan kvinnan detta från början handlade om faktiskt prata, det vill säga kommunicera med omvärlden, så hon kan ändå göra sin egen röst hörd. Men om man inte kan det då, vilket mycket väl kan vara fallet hos någon som är dödssjuk? Ska någon, oavsett hur välment det är, kunna påstå att "om han kunde skulle han be oss stänga av respiratorn" och med läkares hjälp ta livet av en människa utan att denne kunnat säga sitt? Ja, om knappt nio av tio dåligt pålästa svenskar får som de vill.

Jag säger inte att aktiv dödshjälp inte under några omständigheter bör tillåtas. Det jag säger är att man nog bör tänka några varv utöver att en stackars kvinna skrivit ett brev om sin situation.

Vidare utgår jag ifrån att ingen av de här 87 procenten ingår i det jag helt sonika väljer att kalla integritetsmaffian. Ni vet de där som tycker övervakningskameror är ett jävla ofog, att FRA-lagen är värre än apartheidlagarna i Sydafrika under andra halvan av 1900-talet, att DNA-register är detsamma som att "se alla som potentiella brottslingar" och som gör en stor grej av att alltid betala kontant och inte skaffa Ica-kort eftersom de "inte vill att någon ska veta vad de handlar". Som om allt är en enda stor konspiration mot just dem.

Dödshjälpfrågan, hävdar jag, är verkligen något som, om det inte tänks igenom ordentligt (och kanske inte ens då), har potential att slå fel. Ska man över någons huvud kunna bestämma över hans/hennes liv? Där någonstans skulle till och med jag kunna påstå att man kan börja prata om integritetskränkning.

Som sagt, jag utgår ifrån att integritetsmaffian är mot aktiv dödshjälp i alla dess former. Dock tror jag att andelen som i någon form nojar över "övervakningssamhället" är större än 13 procent av befolkningen - och om det är så finner jag inga ord för hyckleriet.

Svenska slalomåkare heter André, Mattias och Jens. Norska slalomåkare heter Lars Elton och Truls Ove.

André Myhrer kom hem med metall.

Jag unnar inte Marit Björgen en enda medalj. Anledningen? Hon är dopad. Visserligen med dispens, men ändå. Hon har specialtillstånd att ta en dopingklassad astmamedicin. Uppenbarligen är hon den enda skidåkaren i världseliten som behöver medicinen, trots att astma är relativt vanligt just bland skidåkare och trots att hon inte direkt hade svårt att konkurrera utan dispensen. Men så, under OS-säsongen, blev hennes astma plötsligt "värre" och en dispens trollades fram. Pinsamt.

Woohoo! Så jävla kul!

Mer Norge: Petter Northug är en förjävla bra skidåkare. Jag vill verkligen tycka som man "ska"; att han är ett as efter alla kaxig- och drygheter han kläcker ur sig - men jag klarar det helt enkelt inte. Han har uppenbarligen fog för vad han säger och när svensk kvällspress får det till att Northug "hånat" Johan Olsson när han konstaterat att han nog inte skulle ha några problem att slå svensken i en spurt blir det löjligt. Northug slår vem som helst i en spurt. Han vet det och vi vet det. Johan Olsson vet det säkert också.

Svenskt fiasko #1: Helena Jonsson. Såklart.

Därmed inte sagt att jag inte ser fram emot den dag då Northug tar stryk i en spurt, för det gör jag. Som fan. Han är ju ändå norsk.

Ordet "slovak" är ganska roligt. Det låter nästan lite som en förolämpning. Håll käften på dig din jävla slovak!

Jag hade grandiosa planer för mitt OS-tittande. I det mesta infriades de - men jag såg pga spontansömn alldeles för lite hockey. Finalen missade jag dock inte, vilket jag är väldigt tacksam över.

Svenskt fiasko #2: Lars Lewén. Såklart.

När jag var liten och började intressera mig för sport var det Gunde, Wassberg och Torgny Mogren som dominerade i längdspåren. Någon dam i absolut toppklass hade inte Sverige, möjligen undantaget den alldeles för ojämna "Billan" Westin. Sen Gunde la av har det känts nattsvart. Antalet svenska mästerskapsmedaljer under 90- och tidiga 2000-talet går förmodligen att räkna med ena handens fingrar. Det är så jävla häftigt att svensk längdåkning åter nått en nivå som påminner om den som rådde "i fornstora dar". Man kan säga att vi tronar på minnen därifrån. Ni vet då vårt namn ärat flög över Jorden.

Jag fick höra att det var "losermentalitet" att hoppas det skulle gå dåligt för Norge. Okej, jag är en loser. En stolt loser.

Per Elofsson är nog lite ledsen att han inte är några år yngre.

Synd att just Justyna Kowalczyk, som själv har torskat för doping en gång, var den som uttalade sig om Björgens dispens. Hon har helt rätt i det hon säger - men hennes bakgrund förtar hennes trovärdighet. Jag hade känt outsäglig glädje om den som gjort utspelet varit svensk.

Damhockey har inget i OS att göra eftersom klasskillnaden mellan de allra bästa och de näst bästa men ändå värdelösa är alldeles för stor. Dessutom hävdar jag att det inte borde kallas ishockey om man inte får tacklas.

Favorit i repris: Äta Myhrer? Kittlar dödsskönt i kistan!

Svenskt fiasko #3: Tre Kronor. Såklart.

Simon Ammann må ha tagit dubbla guld i backhoppning - men det är skönt att se att även vi svenskar har en backhoppningstalang att hoppas på. 60 meter i "fel" backe med "fel" utrustning känns oerhört lovande. Hon får jobba lite på landningen men det har hon nog fixat till lagom till Sotji om fyra år.

"Sotji" skriver jag under protest. Svenska stavningsregler tycks säga att man ska stava ryska ord med tj-ljud just så även om det ser retarderat ut. Sochi borde det heta. Sochi.

The most impornament tournament.

Ovetjkin (mer tj-terror) borde väl ha visats ut för crossczeching efter sin mangling av Jaromir Jagr?

Det känns, patetiskt nog, alltid lite tomt när ett stort idrottsmästerskap är till ända. Nu dröjer det ju ända till i sommar innan nästa sporthöjdpunkt: fotbolls-VM i Sydafrika. Jag kommer att hålla på Nigeria. Gissa varför.

Nu skiter jag i det här och går och lägger mig, era jävla slovaker.