Sillpizza

Jag har ett fast jobb sedan drygt två år tillbaka så jag behöver tack och lov inte söka några jobb nu. Däremot kom jag lite tidigare idag att tänka på tiden mellan det att jag tog min examen och fick min nuvarande anställning. Jobbsökartiden.

Att söka jobb är egentligen ganska enkelt kan man tycka. Man skriver ett brev där man fjäskar och försöker sälja in sig så bra som möjligt, gärna något om att man "gillar att ha många bollar i luften" (oavsett hur tajt ens kallingar sitter) eller "trivs med att vara spindeln i nätet" trots att man egentligen inte har något bollsinne överhuvudtaget och dessutom tycker spindlar är lite småläskiga.

Sedan ska man skriva en lista över vad man gjort i sitt liv, ett så kallat curriculum vitae eller CV som det oftast benämns i folkmun. Här ska man t.ex. ta upp vilka utbildningar man har bakom sig så länge de är någorlunda relevanta för det sökta arbetet (treårig naturvetenskaplig gymnasieutbildning är okej, däremot inte att bifoga en kopia på körkortet man tog på Legolands trafikskola under danmarkssemestern 1989). Eventuella tidigare anställningar ska också tas upp här.

För mig som är bra på att skriva långa meningslösa texter (se den här bloggen som det slutgiltiga beviset på det) och som dessutom aldrig haft ett sommarjobb i hela mitt liv utan mest ägnat mig åt studier och slappning (det senare tog jag inte upp i CV:t) gick ansökningarna relativt snabbt att få ihop. Uppenbarligen var de inte så usla som jag hade trott då jag faktiskt verkade väcka en del intresse och ganska snabbt kallades till ett antal intervjuer innan jag fick mitt nuvarande arbete.

Nu till pudelns kärna: det förbannade Internet.

Internet är bra till mycket. Vore det inte för Internet skulle jag aldrig ha träffat min sambo. Vore det inte för Internet skulle jag inte ha mitt jobb, då jag hör och häpna tjänar ihop till brödfödan på att utveckla webbsidor. Och så vidare.

För någon som söker jobb kan dock de "möjligheter" Internet erbjuder vara en pina. Så länge företagen begär att man mailar in sin ansökan och sitt CV är det bra, men så kommer alla dessa jävla CV-databaser. Inte nog med att man måste lägga in all relevant information om sig själv i Arbetsförmedlingens platsbank; för att öka sina chanser att få jobb förväntas man dessutom registrera sig på ytterligare ett antal stora närverk med namn som Monster, Stepstone eller Proffice. Registreringsprocedurerna ser alltid olika ut och då mängden information man förväntas lägga in är rätt stor tar det sin tid. Inte nog med det; man förväntas dessutom hålla reda på inloggningsuppgifter för alla dessa jävla nätverk. Inloggningsuppgifter som allt som oftast inte är samma överallt då mängden desperata arbetssökande är ganska ansenlig och en hel del användarnamn således redan är upptagna.

Det slutar inte där. En del företag har, troligen i något försök att "underlätta hanteringen", lanserat egna jobbsökningssystem online där man som arbetssökande också ska lägga in all jävla information om sig själv, vad man söker och vad man gjort tidigare, med resultatet att man får ytterligare en uppsättning inloggningsinformation att förtränga.

Det kan bara sluta med mental härdsmälta.