I'm begging of you please don't play my song
Melodi nummer 2: "Jolene" med Dolly Part... förlåt, Jill Johnson.
Förlåt den lilla missen ovan men låten är alltså en cover på en mycket känd låt av Dolly Parton. Den utgavs först på singel 1973 och var även med på albumet med samma namn som låten. Albumet släpptes i februari 1974.
Åtskilliga artister har gjort covers på "Jolene", där The White Stripes' version troligen är den mest kända. Vi svenskar minns med skräckblandad, ehm, skräck Spirella Girls' slagdänga "Brolin, Brolin" som spelades in inför fotbolls-VM 1994.
Senast (?) i raden att föreviga denna klassiker i en coverversion är alltså f.d. melodifestivalvinnaren Jill Johnson.
Varför gör man en cover på en låt som sedan tidigare känns minst sagt uttjatad? Jag har inget emot att musiker tolkar andras låtar - i min egen playlist i Winamp ligger ett antal riktigt bra coverversioner - men bör man inte åtminstone ha något eget att tillföra låten om man nu måste tolka den?
För det har verkligen inte Jill Johnson. Sjunga kan hon förvisso, och studiomusikerna som lagt bakgrunden kan förmodligen sina saker, men resultatet blir så jävla tråkigt och totalt meningslöst att man nästan längtar efter att få höra Katy Perrys "I Kissed a Girl" i stället. Nu tog jag möjligen i lite för mycket men jag hoppas budskapet når fram i alla fall.
"Jolene" i Jill Johnsons version är en låt som egentligen aldrig borde tillåtits existera och som definitivt inte förtjänar den massiva radiospelningsfrekvens som den ges på t.ex. Mix Megapol. Den tar värdefull plats i etern från låtar med artister som åtminstone försöker lite själva.
Ska det vara på det viset? Ska det det? Va? Va?!?