Sillpizza

Svenska slalomåkare heter André, Mattias och Jens. Norska slalomåkare heter Lars Elton och Truls Ove.

André Myhrer kom hem med metall.

Jag unnar inte Marit Björgen en enda medalj. Anledningen? Hon är dopad. Visserligen med dispens, men ändå. Hon har specialtillstånd att ta en dopingklassad astmamedicin. Uppenbarligen är hon den enda skidåkaren i världseliten som behöver medicinen, trots att astma är relativt vanligt just bland skidåkare och trots att hon inte direkt hade svårt att konkurrera utan dispensen. Men så, under OS-säsongen, blev hennes astma plötsligt "värre" och en dispens trollades fram. Pinsamt.

Woohoo! Så jävla kul!

Mer Norge: Petter Northug är en förjävla bra skidåkare. Jag vill verkligen tycka som man "ska"; att han är ett as efter alla kaxig- och drygheter han kläcker ur sig - men jag klarar det helt enkelt inte. Han har uppenbarligen fog för vad han säger och när svensk kvällspress får det till att Northug "hånat" Johan Olsson när han konstaterat att han nog inte skulle ha några problem att slå svensken i en spurt blir det löjligt. Northug slår vem som helst i en spurt. Han vet det och vi vet det. Johan Olsson vet det säkert också.

Svenskt fiasko #1: Helena Jonsson. Såklart.

Därmed inte sagt att jag inte ser fram emot den dag då Northug tar stryk i en spurt, för det gör jag. Som fan. Han är ju ändå norsk.

Ordet "slovak" är ganska roligt. Det låter nästan lite som en förolämpning. Håll käften på dig din jävla slovak!

Jag hade grandiosa planer för mitt OS-tittande. I det mesta infriades de - men jag såg pga spontansömn alldeles för lite hockey. Finalen missade jag dock inte, vilket jag är väldigt tacksam över.

Svenskt fiasko #2: Lars Lewén. Såklart.

När jag var liten och började intressera mig för sport var det Gunde, Wassberg och Torgny Mogren som dominerade i längdspåren. Någon dam i absolut toppklass hade inte Sverige, möjligen undantaget den alldeles för ojämna "Billan" Westin. Sen Gunde la av har det känts nattsvart. Antalet svenska mästerskapsmedaljer under 90- och tidiga 2000-talet går förmodligen att räkna med ena handens fingrar. Det är så jävla häftigt att svensk längdåkning åter nått en nivå som påminner om den som rådde "i fornstora dar". Man kan säga att vi tronar på minnen därifrån. Ni vet då vårt namn ärat flög över Jorden.

Jag fick höra att det var "losermentalitet" att hoppas det skulle gå dåligt för Norge. Okej, jag är en loser. En stolt loser.

Per Elofsson är nog lite ledsen att han inte är några år yngre.

Synd att just Justyna Kowalczyk, som själv har torskat för doping en gång, var den som uttalade sig om Björgens dispens. Hon har helt rätt i det hon säger - men hennes bakgrund förtar hennes trovärdighet. Jag hade känt outsäglig glädje om den som gjort utspelet varit svensk.

Damhockey har inget i OS att göra eftersom klasskillnaden mellan de allra bästa och de näst bästa men ändå värdelösa är alldeles för stor. Dessutom hävdar jag att det inte borde kallas ishockey om man inte får tacklas.

Favorit i repris: Äta Myhrer? Kittlar dödsskönt i kistan!

Svenskt fiasko #3: Tre Kronor. Såklart.

Simon Ammann må ha tagit dubbla guld i backhoppning - men det är skönt att se att även vi svenskar har en backhoppningstalang att hoppas på. 60 meter i "fel" backe med "fel" utrustning känns oerhört lovande. Hon får jobba lite på landningen men det har hon nog fixat till lagom till Sotji om fyra år.

"Sotji" skriver jag under protest. Svenska stavningsregler tycks säga att man ska stava ryska ord med tj-ljud just så även om det ser retarderat ut. Sochi borde det heta. Sochi.

The most impornament tournament.

Ovetjkin (mer tj-terror) borde väl ha visats ut för crossczeching efter sin mangling av Jaromir Jagr?

Det känns, patetiskt nog, alltid lite tomt när ett stort idrottsmästerskap är till ända. Nu dröjer det ju ända till i sommar innan nästa sporthöjdpunkt: fotbolls-VM i Sydafrika. Jag kommer att hålla på Nigeria. Gissa varför.

Nu skiter jag i det här och går och lägger mig, era jävla slovaker.