Sillpizza

Här kommer den. Sillpizzas hett efterlängtade guide för hur du väljer ditt användarnamn.

Användarnamn ja. Det spelar i princip ingen roll var man registrerar sig online, registreringen kräver någon form av användar-ID. Ibland ska detta vara synligt för andra (t.ex. på de allra flesta s.k. communities) och då verkar det smart att ta ett namn som inte andas allt för mycket fantasilöshet och/eller dumhet.

Några tumregler:
bLaNdA vErSaLeR oCh GeMeNeR är inte bra om du nu inte vill framstå som en fjortis. Och det vill du väl inte? Nästan ännu värre är att använda sig av ENBART VERSALER DITT JÄVLA PUCKO!

Upptagna namn är ett gissel. Kanske vill du jättejättegärna "heta" t.ex. Fredrik eller Sockerprinsessan men upptäcker till din förfäran att dessa namn redan är upptagna. Kanske tillhör du dem som då tänker att det inte spelar någon roll egentligen, man kan ju alltid använda underscore ("_Fredrik") eller liknande. Gör inte det, det ser för jävligt ut. Kom på ett unikt namn i stället.

Sexanspelningar känns antingen silikonfjortisaktiga ("SexyBitch87") eller gubbsjuka ("HetKille35"). Undvik, ditt pervo! Och ja, det känns gubbsjukt även om killen som använder namnet fortfarande är i tonåren själv.

Åldern är en siffra som bör öka med ett per år. Med andra ord, när du fyllt 22 kanske "Jonas16" inte är det roligaste användarnamnet någonsin. Het "Jonas84" (där 84 med fördel byts ut mot de sista siffrorna i ditt eget födelseår) om du måste.

Utseendet spelar, vad du än tror, inte så stor roll på Internet, och sådana det spelar roll för är oftast idioter. Väljer du därför att kalla dig "SnyggKille" eller "Soet_Flikka" får du räkna med att endast bli bedömd för ditt utseende och således dra till sig den sortens människor jag nämnde i början av denna punkt. Men du är troligen införstådd med detta eftersom du högst sannolikt är just en sådan människa själv.

Dyslexi är inte kul. Därför blir jag lika konfunderad varje gång jag stöter på människor som faktiskt verkar vilja ge sken av att de har just dyslexi. En kort stavningskurs kanske är på sin plats.
Fel: flikka  -  Rätt: flicka 
Fel: pojkke  -  Rätt: pojke
Fel: puzz  -  Rätt: puss
Fel: kjam  -  Rätt: kram
Fel: fjortiz  -  Rätt: fjortis
Fel: juh  -  Rätt: ju
Fel: tkr  -  Rätt: tycker
... och så vidare. Flera av de senare orden syns sällan i just användarnamn men jag lät mig fångas av ögonblicket.

Kombinera fiskarter och italienska maträtter är bland det mest korkade du kan göra. Folk lär få för sig att du är en jubelidiot (gillar det ordet) av stora mått.

Oj, det är nästan ett år sedan jag senast skrev ett inlägg här. Nu kommer det i alla fall ett till. Kanske kanske är detta den tändande gnistan som den här bloggen behöver, eller inte behöver. Nåväl.

Det finns tre flitigt förekommande "citat-fenomen" (i brist på bättre beskrivning) som jag retar mig på.

1. Arguing on the Internet is like running in the Special Olympics - even if you win, you're still retarded.
Detta lustiga citat dyker alltid upp då någonting diskuteras online, oavsett forum. Ofta är citatet ackompanjerat av en bild på någon som antingen är utvecklingsstörd eller bara försöker se ut som om han är det. Mycket kul. Jag vill inte bli tagen för utvecklingsstörd så fort jag säger emot någon på ett nätforum. Och vore jag paralympier skulle jag verkligen inte vilja löpa risk att förväxlas med något pucko som sitter och tjafsar med någon över Internet...

2. Det där citatet från någon gammal grek (Sokrates?) om att ungdomen minsann var ohyfsad redan för 3000 år sedan.
Detta citat, jag orkar inte leta upp en ordagrann version utan ni vet säkert vad jag menar ändå, dyker alltid (och jag menar alltid!) upp när "dagens ungdom" dryftas någonstans. Personen som droppar det känner sig troligen jättefyndig. Själv känner jag mest uppgivenhet.

3. 42.
Då och då poppar diskussioner om vad som egentligen är livets mening upp. Inom tre inlägg från öppningsinlägget kan man då ge sig fan på att någon svarar 42. Nu har jag inte läst "Liftarens guide till galaxen" men tydligen är 42 enligt den boken svaret på frågan om vilken som är livets mening. Jag fattar inte hur hr Adams har kommit fram till detta och jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig heller. Däremot har ni som uppenbarligen läst denna bok och känner att ni måste manifestera det i varenda "livets mening"-diskussion ni hittar genom att droppa "42" fått mig att sky "Liftarens guide..." som pesten. Synd, den kanske är bra egentligen.

Aftonbladet kör en artikelserie som heter "Rädda kvinnohjärtat". Tydligen är det så att hjärtinfarkt tidigare har betraktas som en manssjukdom men att man nu tycks ha upptäckt att även kvinnor kan drabbas av detta. En applåd här tycker jag.

Är det viktigare att rädda kvinnors hjärtan än att rädda mäns? Hade det inte varit smidigare att kalla serien "Rädda hjärtat" eller liknande? Som det är nu ger det en smak av att det minsann är jättesynd om kvinnor som drabbas av detta (det är det givetvis) men att man mer eller mindre skiter i att det också finns män som drabbas.

Detta känns ungefär lika fånigt som "Rosa bandet" med "Bröstgalan" och allt vad det nu hette. Missförstå mig rätt, jag har inget emot insamlingar för cancerforskning eller att människor bidrar och/eller visar sympatier för detta, men varför avgränsa sig till en enda cancersort (bröstcancer)?

En teori är att det skulle bli ofrivilligt komiskt att göra samma grej för prostatacancer ("Bruna bandet", "Rövgalan"), och då nämner jag inte ens att detta skulle ge upphov till precis samma problem men åt andra hållet (inkludera män, exkludera kvinnor).

Hur skulle det vara om man såg till att insamlingarna/galorna/artikelserierna i stället kunde komma till nytta för båda könen?

Om man som jag är intresserad av sport är det troligt att man under de senaste dagarna snubblat över artiklar om den unge och lovande svenske racerföraren Alx Danielsson. Alx? Jag antar att det är en hippare variant av Alex som ju bara det oftast är ett smeknamn i sig.

Jag undrar när vi får se höjdhopparen Stfan Holm. Eller kanske ishockeyspelaren Pter Forsberg. Eller kanske f.d. simmerskan Ma Igelström.

Mer vokaler åt folket!

Häromdagen var jag inne på ett diskussionsforum där jag råkade snubbla över ett inlägg skrivet av en 16-årig tjej. Det löd ungefär så här (stavfel etc är medvetna för att texten så mycket som möjligt ska efterlikna originalet):

Ja träffar ofta killar från nätet har varit förlovad med 2 av de men nu e ja singel.

Om man bortser från den brutala slakten av det svenska språket och den totala avsaknaden av skiljetecken tycker jag ändå att det här är skumt. Hon har alltså "nät-dejtat" en del och det är det väl inget fel med, men sen? 16 år gammal och redan hunnit med två förlovningar?

Jag inbillar mig efter att ha hört kompisar och kompisars småsyskon tjattra att förlovningar är oerhört inne nu. Det räcker inte med att vara tillsammans, man ska minsann förlova sig också bara för att visa hur stark kärleken verkligen är. Att förlovning egentligen innebär, eller åtminstone borde innebära, att man har planer på att gifta sig i framtiden spelar ingen roll. Att ha en bruten förlovning i bagaget är uppenbarligen någonting man skryter med.

Själv tycker jag det är patetiskt med dessa lättvindiga förlovningar som förmodligen får de inblandade att känna sig vuxna men som för en utomstående som jag själv enbart ter sig mycket barnsliga. När man knappt gått ut högstadiet är man inte mogen nog att ta den sortens beslut. I min värld betyder en förlovning mer än att man bara är tillsammans. Den betyder att man vill leva resten av sitt liv med personen man är förlovad med. Tonårsförälskelser tenderar att ebba ut snabbare än skratten efter ett Johannes Brost-skämt (undantag finns, det medges, men de är relativt få).

Man kan nog inte lagstifta mot skiten men om jag hade ett barn på 17 år eller mindre och han/hon skulle komma hem och stoltsera med att ha förlovat sig skulle jag bli förbannad.

Imorgon är det lördag. Denna lördag kommer till stor del att tillbringas i Stockholm, närmare bestämt på Stockholm Beer Festival ute i Nacka Strand. Denna ölmässa har blivit något av en tradition att besöka en gång om året för mig, brorsan och ett par kompisar hemifrån. Jag räknar med att dricka en hel del gott öl och, det går inte att komma ifrån, några onda öl.

Onda öl? Ja, för mig är det med öl som med film. Ju fler experter som uttalar sig gillande och ju fler utmärkelser varan får, desto sämre tycker jag generellt om dem. Undantag finns givetvis men jag tycker t.ex. att allt som Jämtlands Bryggerier (som konsekvent vinner massor av olika priser för "bästa öl") tillverkar smakar kattpiss, precis som jag tycker att en film som "Fight Club" är komplett värdelös.

Ge mig en Kronenbourg, en god ölkorv och en pubertal collegefilm av "American Pie"-typ så är du min för evigt. Typ.

Zlatan har blivit pappa. Har detta undgått någon? Inte mig i alla fall och jag har verkligen försökt att inte läsa om det.

När diverse journalister och redaktörer (framför allt för kvällstidningar) ibland får frågor av läsare om varför deras tidningar publicerar så mycket skvaller heter det ofta lite sarkastiskt att "vadå, vi vet ju att ni vill läsa det".

Jag kan här och nu helt ärligt säga att jag skiter fullständigt i om en kändis blir förälder, eller vem som är tillsammans med vem. Det finns något skrämmande i det faktum att folk, på fullt allvar, är så intresserade av känt folks privatliv. Det kan handla om Zlatan, kungafamiljen, Big Brother-Linda eller någon annan - vad är det för människor ovan nämnda kvällstidningsmänniskor syftar på när de säger att de vet att "vi" vill läsa om det här? Är folks egna liv så ointressanta att de måste granska andras för att nå tillfredsställelse?

Jag tycker det är läskigt. Om någon som läser detta är skvallerjournalistikkonsument och vill förklara tjusningen med detta går det alldeles utmärkt att skriva en kommentar. Jag blir knappast omvänd men det vore intressant att ändå få försöka förstå fenomenet en gång.

Jag har varit ute med bilen en del på senaste tiden, bland annat på två anställningsintervjuer varav den ena var i Kista. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg passade jag då även på att hälsa på min bror och luncha med honom. Min bil ställde jag i Kista Gallerias väl tilltagna parkeringshus. P-platserna är där formerade enligt bilden nedan:

Med andra ord: de är utformade så att det ska gå lätt och snabbt att parkera och minst lika lätt och snabbt att backa ut från sin parkering. Detta eftersom det då och då är ganska mycket trafik i garaget och att möjligheten att snabbt parkera och köra ut då blir viktigare. Ibland (som när jag var där) är det dock gott om lediga platser. Vad vissa då gör är att de kör in på en plats, fortsätter över mittlinjen och sedan ställer sig framför densamma, med fronten åt "fel" håll. Jag gör ofta så på "vanliga" parkeringar, där platserna är rektangulära, men i det här fallet  krävs en 120-130 graders sväng för att köra ut åt rätt håll.

Nog går det väl både lättare och snabbare att parkera på "rätt" sida och backa ut som man "ska" än att välja lösningen ovan?

Dagens blogginlägg innehåller för övrigt hela åtta citationstecken. Grymt!

Zlatan tackar nej till landslaget i några matcher. Rent spontant känns det som om han därigenom gör förbundskaptenerna en tjänst. Sanningen är att han inte direkt har rosat marknaden på sistone. Visst, han gjorde mål i Serie-A-premiären men jag och många med mig anser ändå att han har mer att bevisa i nuläget.

Elmander och Allbäck från start, någon? De är Sveriges bästa anfallare just nu och bör få spela från start - med eller utan Zlatan i truppen.

Det är tisdag. Imorgon ska jag på anställningsintervju i Kista av alla ställen. Tio mil enkel resa med monstersaaben. Lär bli lunch på Food Court i Kista Galleria med min där hemmahörande bror. Ja han bor inte i gallerian utan i en av studentbostäderna ovanför, men ändå.

Tänkte annars mest påtala det trevliga med programmet "Amazing Race" som sänds på Kanal 5 klockan 17 måndag till torsdag. Tolv lag reser omkring i världen och utför olika uppdrag, sista laget varje etapp slås ut och till sist är bara ett lag kvar. Detta lag vinner en miljon dollar och det vore ju oerhört kul att ha så mycket pengar. Att sedan dessutom få dem genom att resa och utföra uppdrag som åtminstone ibland verkar grymt roliga gör det inte mindre angeläget.

Jag antar att det jag försöker säga är att om detta programformat någonsin kommer till Sverige kommer jag vara den första att söka. Dokusåpor i övrigt (antar att detta ändå på något sätt kvalar in som en sådan) har jag inte särskilt mycket till övers för, speciellt inte sådana där deltagarnas enda merit är att de gör "bra TV" (har långt blont hår och silikonbröst i tjejernas fall, är spänniga i killarnas fall och har IQ en bra bit under medel i båda fallen) som t.ex. Big Brother. Ser du sådant regelbundet och anser dig få ut något av det är din definition av "bra TV" inte direkt lik min.

Jag gjorde för ett litet tag sedan ett sånt där webbtest i syfte att få reda på vilka partier jag sympatiserar mest respektive minst med inför det stundande riksdagsvalet.

Jag är tydligen noll procent vänsterpartist. Dagen är räddad!