Sillpizza

Jag har precis köpt (ja, faktiskt) Hudson Falcons' underbara platta "For Those Whose Hearts and Souls Are True" via iTunes och sitter nu och lyssnar igenom den samtidigt som jag inser att jag vill skriva ett blogginlägg igen.

När jag skrev "underbara platta" ovan kände jag mig som en musikkritiker i någon kvällstidning, vad det nu spelar för roll.

Nåväl. Jag har under en ganska lång tid följt Daddys blogg. Det var genom den jag uppmärksammades på den s.k. Carlqvist-affären som jag skrev om här nyligen. Daddy, eller Joakim Ramstedt som han egentligen heter, bedriver en tröstlös kamp för att få se sin nu femåriga dotter växa upp. Denna dotter bor hos sin mamma som, ivrigt påhejad av sin egen mor (dvs barnets mormor) och diverse sociala myndigheter förhindrar i princip alla former av kontakt mellan far och dotter.

Allt, precis allt (hot, incest, drogberoende osv), som Daddy anmälts för har visat sig vara totalt ogrundat. Ändå bedömer socialtjänsten, baserat på någon utredning som naturligtvis är sekretessbelagd, att dottern ska bo hos sin mamma. Det är ju för "barnets bästa". Att modern uppenbarligen tar till alla till buds stående medel för att ösa skit över barnets far tas det ingen hänsyn till.

Daddy har i sin blogg beskrivit allt detta, samtidigt som han också klargjort att han trots allt som hänt inte tänker försöka ta dottern ifrån sin mamma eftersom han, helt riktigt, har insett att det bästa för ett barn är att ha två föräldrar och inte bara en. Sväljer jag allt han skriver blint? Nej, absolut inte. Men när man studerar de bevis (t.ex. dokument och ljudinspelningar) han lagt upp för att styrka det han säger ter sig det hela faktiskt vattentätt. Sedan köper jag inte allt han skriver heller. T.ex. hyllar han i ett inlägg författaren Gellert Tamas för hans bok om apatiska flyktingbarn, en företeelse jag blir alltmer skeptisk mot. Just denna bok har jag inte läst men jag har läst Tamas' tidigare alster "Lasermannen" som visserligen är ganska bra som bok betraktad men som är tydligt färgad av författarens politiska agenda och så full av egna och ogrundade slutsatser (det mesta som hände då var Ians & Berts fel osv) att man baxnar. Därför har jag lite svårt för Gellert Tamas trots att det knappast finns en författare med ett coolare namn än han.

Men nog om detta och åter till Daddy. Varför tar jag upp honom just här och just nu?

Jo, precis som i fallet med Ingrid Carlqvist har hans kamp väckt en hel del ont blod. Det finns en grupp så kallade "överlevare" som bland mycket annat säger sig ha blivit sexuellt utnyttjade av sina fäder som barn. Detta är givetvis oerhört tragiskt och visst kan man förstå hatet som något sådant kan ge upphov till - men dessa individer har gått för långt i sin iver att skydda de stackars barnen. Jag ska villigt erkänna att jag inte spenderat särskilt mycket tid på deras bloggar (det gör mig bara förbannad) men enligt dessa människor är sådana som Daddy, Ingrid Carlqvist med flera de lägst stående människorna på jorden. Varför? Jo, de vill ju "skydda förövare". Förövare är alltså pedofiler i det här fallet. Och skyddet verkar vara att det är fel att misstänka att en del anmälda sexuella övergrepp kanske inte har ägt rum, oavsett vilka förtecken det finns. Åker någon oskyldig dit så spelar det ingen roll, lite svinn får man räkna med. Och det är okej för en mamma att kidnappa sina barn för att slippa undan pappan, oavsett om man har skäl eller inte. Typ. Jag tycker detta är helt jävla förkastligt.

Inte en människa vid sina sinnens fulla bruk, överlevare eller bortstött pappa, vill väl att en pedofil (manlig eller kvinnlig!) som förgripit sig på ett barn ska gå fri? Men gör det det okej att döma oskyldiga? Jag tycker inte det.

Jag skriver detta inlägg eftersom Daddy under natten till julafton skrev ett avskedsbrev och la ut det på sin blogg. Tack och lov verkar det som om han fortfarande är vid liv tack vare att några rådiga personer ringde 112 efter att ha läst inlägget. Läs gärna brevet.

Jag tror inte Daddy ljuger, men även om han gör det... är bara en tiondel av det han skrivit i sin blogg med sanningen överensstämmande blir jag livrädd. Är det så här det ska gå till i "världens mest jämställda land"?

Ja, god jul då.

I dagens Metro har kolumnisten Fridah Jönsson skrivit en krönika i vilken hon ondgör sig över föräldrar som har det dåliga omdömet att på julen konsumera alkohol. Inför barnen! Bakgrunden till detta är någon artikel som publicerades häromdagen och som gjorde gällande att "mer än vart fjärde barn" har känt obehag under julen på grund av att mamma och pappa druckit alkohol.

Det vore för det första intressant att se hur undersökningen såg ut. Vilka frågor ställdes? Jag litar nämligen inte speciellt mycket på Aftonbladets källor - de har mer än en gång visat att det här med validitet och reliabilitet är saker som det inte alltid behöver vara så noga med.

Hursomhelst. Fridah, metrokolumnisten ni vet, tycker att det här är ett jävla ofog. Själv är hon minsann helnykterist och om hon hade druckit hade hon minsann inte gjort det inför sina barn eftersom hon vet hur jobbigt det kan vara att umgås med onyktra människor.

Vänta nu här. Så bara för att man kanske vill ta en julöl, en snaps eller två eller något glas vin till julbordet så förväntas man bli så onykter att det besvärar omgivningen och sätter spår i barnen? Antingen är man helnykterist som Fridah eller också är man gravt alkoholiserad och bidrar till sin familjs förfall? Jag kan tycka att det hela, milt uttryckt, känns en smula onyanserat. Fridah är 17 år gammal, kanske kan det ursäkta hennes uppenbara brist på färgseende, men jag tror tyvärr att även många s.k. "vuxna" resonerar ungefär likadant.

Ja. Jag förnekar givetvis inte att det finns familjer där alkoholen är ett problem både för barn och föräldrar. Dock förstår jag inte riktigt vad den här "kampanjen" ska tjäna till för dem. Är man bara nykter över jul skonar man barnen och sen är det bara att dynga ner sig igen i mellandagarna? Inte särskilt troligt va? Nej, problemet i sådana familjer bör nog ses i ett större perspektiv än bara "förstör inte ungarnas jul nu Larryh, du vet ju hur mycket lilla Tindrah har sett fram emot det här".

Jag kommer själv från en familj där det kunde tas en snaps eller två till julbordet. Vidare har min far ett tämligen stort ölintresse (som jag senare skulle råka ärva) och har därför konsumerat en och annan behållare sådan dryck genom åren, även när jag var liten. Jag har dock aldrig känt mig illa till mods på grund av detta och jag kan inte tro att det satt några djupa spår i mig heller, men så var också den alkoholkonsumtion som förekom måttlig och några pruttfyllor kan jag överhuvudtaget inte komma ihåg att jag upplevde någon gång. Det var snarare lite högtidligt när farsan hällde upp julsnapsen - det hörde liksom till julen på samma sätt som Kalle Anka, revbensspjäll och julgranskulor. Någon koppling till påfrestande fylla gjorde i alla fall inte jag på den tiden. Jag blev nog mer i gasen av den hektoliter julmust jag intog i så fall.

Det är inte många veckor kvar tills jag blir far nu. Jag tänker givetvis inte bli aprak inför min son (hade inte tänkt bli det överhuvudtaget, det suger nämligen att vara bakfull) och riskera att skämma ut mig inför honom men jag tänker inte heller bli nykterist. Blir jag en dålig förälder nu? Vissa skribenter, debattörer, kolumnister och kommentarsskrivare vill uppenbarligen ha det dit och jag förstår det verkligen inteh.

Det finns en journalist som heter Ingrid Carlqvist. Fram tills ganska nyligen hade hon en blogg som enligt uppgift fick stängas efter att upprörda läsare skickat hotfulla mail till såväl tidningen Villaliv, för vilken hon var chefredaktör, som dess annonsörer.

Den gången stängde hon sin blogg.

Sedan gav hon emellertid ut en bok, "Inte utan mina söner", och öppnade med anledning av detta boksläpp en ny blogg. Kritikerna fick emellertid upp ögonen för denna blogg också - och nu har Carlqvist fått sparken, allt enligt Resumé och Daddys blogg. Den utlösande faktorn till detta lär vara att kökstillverkaren Ballingslöv, efter att ha läst de här utpressarmailen och av någon anledning dragit öronen åt sig, drog tillbaka en planerad annonskampanj som skulle ha inbringat 450 000 riksdaler till Villaliv. Uppdatering: Representanter för Ballingslöv har under torsdagen gått ut och förklarat att detta är felaktigt.

Varför har bloggarna då framkallat en sådan kritikstorm?

Jo, det Ingrid Carlqvist har gjort är att hon skrivit om rättssäkerhet, närmare bestämt i försvar för pappor som falskeligen anklagats för sexuella övergrepp på sina egna barn - och illustrerat detta med en rad autentiska exempel. Det finns uppenbarligen instabila kvinnor/mammor som inte ens ryggar för sådana metoder för att få ut papporna ur sina och barnens liv (och ja, det kan säkert finnas fall där pappor gjort likadant mot mammor i samma syfte men jag dristar mig till att tro att dessa är betydligt mer lätträknade).

Ingenstans har Ingrid Carlqvist försvarat pedofiler. Ingenstans har hon ifrågasatt att det tyvärr också finns pappor som verkligen förgriper sig på sina barn. Det hon har sagt är att man för lätt kommer undan med falska anklagelser trots att sådana kan förstöra såväl pappans hela liv som barnets bild av sin far. Jag tvivlar inte en sekund på att det ligger till på det här sättet. Det finns folk till allt. Kan en människa falskeligen anklaga någon för våldtäkt av rent egoistiska motiv, varför ska det då inte finnas folk som slänger ur sig ogrundade incestanklagelser?

Det här får man uppenbarligen inte blogga om. Då är man pedofilförsvarare och Gud vet allt.

Att det finns rättshaverister är inget nytt och idioter som kommer med osakliga påhopp slipper man dessvärre inte undan i ett sådant läge. Det verkligt läskiga här är ju att de här anonyma och arga mailen fått önskad effekt - chefredaktören sparkades. För att hon inte skriver och tycker som man "ska" (pappor är svin, mammor är försvarslösa änglar).

De som enligt Resumé ligger bakom beslutet att sparka Ingrid Carlqvist heter Fredrik Lindbladh och Peter Ollén.

Till er två, Fredrik och Peter, vill jag bara säga en sak: Det beslut ni tagit i den här frågan är det pinsammaste någonsin. Kan ni ens se er i spegeln efter att ha vikt ner er på det här patetiska sättet?

Vad "Villaliv" beträffar har jag aldrig läst skiten och inte kommer jag att göra det nu heller. Däremot ska jag banne mig beställa "Inte utan mina söner".

"Hur många röster ska det finnas i radion? Regeringen ska nu besluta om radions framtid. Om man inte förbättrar våra villkor kommer du snart att ha betydligt färre kanaler i din radio. Maila statsministern och säg din mening om detta."

Texten ovan kommer från Radiobranschens webbsajt. I morse mellan klockan 8 och 9 var det tvärtyst i etern i alla reklamradiokanaler i hela landet så vitt jag har förstått. Uppenbarligen tycker de ansvariga för kanalerna att det är åt helvete för dyrt att sända radio och försöker genom radiotystnad och sin kampanj att få folk att spamma Fredrik Reinfeldt och be honom tillgodose branschens intressen.

Tydligen är det så att en reklamradiokanal måste betala 130 miljoner kronor om året för att få sända. Det låter mycket, det gör det.

Här är mitt förslag: Gör årskostnaden flexibel. Ju fler olika låtar en reklamradiokanal spelar i veckan, desto lägre blir avgiften. Det vinner alla på. Kanalerna får lägre utgifter och lyssnarna får mindre Katy Perry. Jag vill till och med gå så långt som att föreslå en speciell Katy-Perry-klausul: mer än en Katy-låt i månaden och avgiften sticker upp på maxnivå direkt, oavsett om man utöver Katy Perry bara spelar obskyra vinyltolvor från 70-talet dygnet runt. Önsketänkande måhända, men det här är min blogg och i den skriver jag vad jag vill.

Jag har ett antal gånger berättat om Mix Megapol och att den kanalen spelas på mitt kontor dagligen. Detta med låtupprepningar och statiska rotationslistor är som jag ser det reklamradions allra största aber. Detta gäller inte bara Mix Megapol utan även inbillat "smalare" kanaler som till exempel Rockklassiker och Bandit. På de sistnämnda är det visserligen bättre musik men upprepningarna blir även där oerhört tröttsamma efter ett tag.

Variera ert musikaliska utbud lite mer, då ska ni få min sympati. Tills vidare gäller dock devisen "skit ska skit ha".

Läs först den här debattartikeln, skriven av Pär Ström.

Läs sedan den här repliken, skriven av Gustav Almestad.

Slutställning: Pär Ström 100, Gustav Almestad -1. Ser jag någonsin namnet Gustav Almestad dyka upp någonstans, oavsett sammanhang, kommer jag genast att rygga tillbaka. Vilket fullständigt självmål den där "repliken" är. Snubben missar ju helt poängen med det Pär skriver (det är inte fel att utnämna Cecilia Malmström till EU-kommissionär, det som är anmärkningsvärt är diskussionen som föregick utnämningen) och försöker ta billiga PK-poäng genom att minsann vara feminist och man samtidigt.

Feminismen är i grunden självklar. Det är klart att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, tjäna lika mycket pengar och så vidare.

Tyvärr har begreppet kidnappats av människor som Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg och för den delen Gustav Almestad. Folk som upplever "patriarkalt förtryck" precis överallt, kommer med puckade inlägg i debatten (mansskatt någon?) och inte ens ser att det faktiskt finns områden där kvinnor har fördelar gentemot män. Det passar liksom inte in i deras bild av hur världen ser ut. Dessa människor får orimligt mycket medieutrymme och de kallar sig utan att skämmas det minsta för feminister. Jag har absolut inget gemensamt med dessa människor, snarare tvärtom.

Slutsats: jag är antifeminist. Jämställdhet ja, feminism nej.

Pär Ström förresten. Han har en blogg som jag brukar glida in på ibland. En del av inläggen roar mig och andra skrämmer mig.

En sak till ja. Jag verkligen avskyr ordet genus och hur det används nuförtiden. Filips & Fredriks gamla klassiker "Bra eller anus?" borde bytas ut mot "Bra eller genus?". Genuspedagogik, genusperspektiv, genushoppalångtahelvetepjäxa. Gah.

Jag läste häromdagen på debattsajten Newsmill ett inlägg av skådespelaren och f.d. fängelsekunden Liam Norberg. I artikeln anför han tesen att Annika Östberg är, eller åtminstone kan bli, såväl en hjälte som en kvinnlig förebild, dvs någon att se upp till då hon har "varit i helvetet och vänt".

Jag håller, för att uttrycka mig diplomatiskt, inte riktigt med. Annika Östberg är för mig en kallhamrad brottsling och jag tycker att hon sitter bra där hon sitter. Nu ska hon visst släppas ut om något år och det kanske hon har gjort sig förtjänt av, vad vet jag? Oavsett vilket tycker jag inte att en f.d. (?) kriminell knarkare som Annika Östberg är förtjänt av epitet som "hjälte" eller "förebild", eller ens antydningar till det.

Många i Newsmills kommentarsfält verkar tycka ungefär likadant. Men så finns det också en annan sorts människor. De som gastar om "empati" och hela tiden letar ursäkter. "Men hon knarkade ju", "men hon blev ju sexuellt utnyttjad" och så vidare. Jaha. Visst är sådant tragiskt men ska det vara en ursäkt för att lättare bli förlåten för ett mord? Jag har aldrig köpt det argumentet. Det är säkerligen bevisat att en trasslig uppväxt eller någon psykosocial störning lättare gör att man hamnar snett i livet men det handlar inte om det. Skulle någon mig närstående bli mördad eller våldtagen skulle jag ge blanka fan i huruvida den som begick brottet var en utåt sett välanpassad person med fläckfritt förflutet eller en amfetaminmissbrukande knarkare.

Det här upplever jag ofta. Det känns som om den man ska tycka synd om är den som begått brottet. Det är ju si och så många år sedan det begicks så han/hon har ju avtjänat sitt straff och är värd en andra chans. Dumma dumma USA som inte släpper ut folk när vi i Sverige vill det.

Samma sak förekommer även i betydligt mindre skala, till exempel i de svenska skolorna. Jag har själv råkat ut för en del tråkigheter (aka mobbning) under min skoltid. Med min tämligen oansenliga fysik och mitt tämligen osociala beteende var jag dessvärre en tacksam måltavla för de stackars barn som tyckte sig bli tuffare av att trycka ner en stackars töntjävel och göra honom socialt handikappad för livet.

Det fanns inga bokstavsdiagnoser hos dem (vad jag vet). De hade det inte trassligt hemma. De lever i dag, så vitt jag vet, helt vanliga liv och är inte kriminellt belastade. De var helt enkelt idioter. Sådan är min bild i den lilla skalan. Ända sedan jag var 10-11 år har jag varit skeptisk till det där miljöargumentet som slentrianmässigt framförs av alla och envar. Det är såååå syyyynd om dem på grund av ditten och datten. Ja, ni förstår vad jag menar. Det kan säkert vara tillämpligt i några fall, men inte i alla.

Men varför skylla ifrån sig? Massor med folk har varit med om jobbiga saker i livet utan att gå ner sig i droger och kriminalitet. Andra har varit på botten och tagit sig upp innan det gått åt pipan för gott. Är de så jävla speciella? Nej, de är helt enkelt vanliga, hyggliga och hederliga människor som besitter det som kallas sunt förnuft. En känsla för vad som är rätt och vad som är fel och hur man uppträder mot sina medmänniskor. Visst kan man göra misstag men då (så funkar åtminstone jag) ska man lära sig av dem och vad man ska göra för att undvika att göra om dem framöver.

I mellanstadiet gick jag i vad som tydligen på en del håll betecknades som en "problemklass". Vi var många elever och vissa hade en förkärlek för det där med att störa undervisningen. Vissa lektioner, framför allt musiktimmarna, var mest av allt regelrätta kaos. Hur tacklades detta? Jo, genom att de åtta värsta delinkventerna skickades på fjällresa en vecka för att vi andra skulle få lugn och ro. Wahey, det är så synd om oss som inte kan bete oss som folk, det är skönt att vi belönas med en fjällresa för besväret medan de andra stackarna får sitta kvar i plugget i en vecka. Suckers!

I korthet upplever jag det som att man ofta tycker mer synd om den som begått brottet/"brottet" än den som utsatts. Det är, på ren svenska, åt helvete.

Slutfrågan då: är jag oempatisk för att jag tycker så här? Enligt vissa, tydligen. Själv vet jag dock att det inte stämmer och jag hoppas mina vänner och bekanta håller med mig. Annars måste jag nog jobba lite på min personlighet...

Jag tror vi slutar där.

Tjejen jag skrev om i mitt senaste inlägg är inte ensam om att ha grävt en grop åt andra och själv fallit däri eller hur man nu ska säga.

I dag snubblade jag över den här artikeln. Läs den och förfasas.

Emma, 19 och Sofie, 18, är "hemlösa" och för att få uppmärksamhet och möjlighet att gråta ut i kvällstidningarna tältar de på torget i Lerum i ett patetiskt försök att få ytterligare bostadsmöjligheter.

Emma har en tvåårig son som "tillfälligt" bor hos sin pappa. Sofie "klarar inte av" att bo hos föräldrarna och har dessutom - ja, du gissade rätt - hoppat av gymnasiet.

Av artikeln framgår att Emma faktiskt erbjudits boende på vandrarhem eller kvinnojour ("jag bor inte på kvinnojour med min son") och att Sofie egentligen bor hemma men "inte klarar av det" (jag anar en försenad tonårsrevolt). Det är till och med så att socialnämnden kräver att hon ska bo hemma; de ser alltså ingen anledning att ge henne ett eget boende (på skattebetalarnas bekostnad). Det är alltså rätt uppenbart att det hem från vilket hon kommer inte dömts ut som olämpligt.

Vad i hela jävla helvete?

Är det bättre att bo i ett jävla tält på ett jävla torg än att bo på kvinnojour eller hos sina föräldrar?

Att skaffa barn i omyndig ålder går tydligen bra. Att ta det sällsynt ovuxna beslutet att hoppa av gymnasiet går tydligen också bra. När man sedan, helt oväntat, har problem att skaffa eget boende bör man alltså, trots att mer eller mindre tillfälliga alternativ finns, tälta på torget och gråta ut i Aftonpladdret. Jag tycker inte det minsta synd om de här tjejerna, snarare tvärtom. Det jag däremot tycker är synd är att åtminstone en av dem fört sina gener vidare till kommande generationer redan.

Man har skyldigheter också, inte bara rättigheter. Idiotjävlar. 

Vänta tills ni blir hemlösa på riktigt. Då kan ni gå till socialen och klaga.

Det händer nu och då att jag glider in på (undergroundtidningen) Flashbacks enorma forum och plöjer igenom ett par trådar. Allt som oftast är det ganska rolig läsning.

Nyligen tittade jag in i underforumet "Barn & familj" och hittade en tråd med namnet "Pinsamma saker dina föräldrar har gjort :p". Med en sådan titel tänkte jag att tråden måste ha potential och jag blev inte besviken. Visserligen hade en hel del av bidragen mest karaktär av tragiska fyllehistorier men vad sägs t.ex. om dessa guldkorn (stavfel etc bibehållna från originaltexterna)?

En varning: ordet "knulla" förekommer i en av texterna. Har du svårt för runda ord? Go fuck yourself, San Diego!

Jorå. Jag inser ännu mer att min uppväxt troligen var rätt harmonisk eftersom jag försökte komma på det pinsammaste/skummaste mina föräldrar gjort och faktiskt ännu inte har kommit på någon riktigt klockren episod. Okej, farsan döpte en kull kattungar efter tyska ölsorter, det är väl lite anmärkningsvärt men snarare roligt än pinsamt. Och morsan har en och annan gång försökt tilltala (svenska) vänner och kollegor på tyska efter att ha pratat nämnda språk i telefon precis innan. Och att man under tonåren tyckte att allt ens föräldrar sa, tyckte och gjorde var pinsamt hör nog inte riktigt hit.

Varför skrev jag då detta inlägg? Jag vet det faktiskt inte riktigt själv. Nu ska jag dock ta en pilsner, äta dagens femte korv med bröd och titta på... ja, ni gissade rätt: Idol.