Jag vill också tjäna 900 000 kronor i månaden
Ett par nedslag i den senaste tidens händelser:
Metro publicerade i torsdags (13/11) en artikel om hur färre och färre svenskar klarar av något så elementärt som rättstavning. I artikeln svarar 23-åriga Neda Hashemi så här på frågan "Är det viktigt att stava rätt?".
- Nej, bara man förstår vad det står.
Gah! Tyvärr är denna helt förkastliga inställning alldeles för vanlig numera. När folk gör elementära stavfel och får detta påpekat för sig kläcker de indignerat ur sig att "det väl inte spelar någon roll" eftersom "man förstår vad som menas".
Det är klart att man (oftast) förstår, men det är inte det som är problemet. Problemet är att om man vill bli tagen på allvar bör man kunna uttrycka sig språkligt korrekt. Detta gäller både i det talade och det skrivna språket. Vad skulle du säga om du konverserade med någon som helt obekymrat uttalade vissa ord helt galet?
Borde dessutom inte kvaliteten på folks skrivna språk ha ökat sedan Internets inträde i det allmänna medvetandet? För 15 år sedan använde i princip ingen E-mail, chatt eller SMS. Folk skrev alltså mer sällan än idag. Ändå verkar det bara gå utför med språkanvändningen. Jag får inte riktigt ihop det. Gör jag något ofta och länge borde det ju resultera i att jag blir bättre och bättre på det, inte tvärtom.
Slutsats: folk som stavar fel och sedan inte bryr sig eftersom "man ändå förstår" är lite dummare än andra.
"Alla" är oerhört upprörda över att Postens VD Lars G. Nordström tjänar 900 000 kronor i månaden. I radio kallades han i eftermiddags för "Sveriges mest hatade man" (av Pär Lernström på Mix Megapol) och kvällstidningarna fläskar på med vinklade enfrågeenkäter där läsarna anmodas att medelst ett enkelt musklick spy ut sin aversion mot Nordström och hans mastodontlön.
Visst, Posten är ett skitställe och lönen är högst sannolikt inte skälig om man ser till den rena arbetsinsatsen - men den av de protesterande som påstår att han/hon i samma situation skulle tacka nej till Nordströms löneupplägg för att i stället insistera på att få lägre lön ljuger. Det hela är ingenting annat än hyckleri. Du hade också tagit de 900 laxarna direkt. Det hade i alla fall jag.
Häromdagen slogs jag av att butikskedjan Gallerix är fenor på det här med simpel matematik. I deras butiks skyltfönster i Globen City satt en skylt med följande text:
Halva butiken
50 %
Och det är ju alldeles korrekt.
Igår var skylten borttagen. Troligen var det någon som behövde kontrollräkna. Pinsamt.
Brasiliansk fotbollslegend inte mördad
Jag satt just och dumkollade på Expressens webbsajt och plötsligt såg jag en rätt stor rubrik om "Mordet på Romario".
Jag hajade till. Hade den brasilianske fotbollsplayboyen, för oss svenskar känd bl.a. genom sitt kvitteringsmål i gruppspelsmatchen mot Sverige 1994, gått och blivit mördad?
Nej. Den mördade är den 23-årige Ahmed Ibrahim, fotbollsspelare i Husby Atletico som så vitt jag förstår är en stockholmsklubb hemmahörande i någon av gärdsgårdsserierna. Tydligen gick Ahmed under smeknamnet Romario.
Ett mord är ett mord och det är lika tragiskt vem som än drabbas och oavsett på vilken nivå offret spelar fotboll, men vad fan? Att använda en känd spelares namn i en rubrik i syfte att chocka läsare är under all kritik. Som om det inte räcker med att en för den stora massan okänd kille vid namn Ahmed Ibrahim blivit mördad i Sverige; det blir mycket fläskigare om han dessutom "delar namn" med en brasiliansk fotbollsdiva. Man förringar hela episoden genom att göra det hela till något sorts missvisande försök till sensationschockande (jag bjuder på det kvällstidningsordet).
Usel journalistik av en usel tidning.
Nu ska jag sova. God natt! Må Ahmed Ibrahims mördare åka fast och få vad de förtjänar. Mongon.
Tommy tycker om mig
Idag har jag varit på ishockey, fast det var tyvärr bara ett av lagen som ägnade sig åt någonting som åtminstone stundtals påminde om denna sport.
Jag såg Djurgården förnedra Modo med 7-0 på Hovet. Ska man vara petnoga är det nog snarare så att Modo förnedrade sig själva med ett spel som möjligen gett dem näst sista plats i irländska division tre. Irland är ett ganska ruttet ishockeyland ifall ni undrar.
Efter att Djurgården gjort tre snabba mål i början av första perioden tog Modos slovakiske målvakt Karol Krizan sin Mats Zuccarello-Aasen ur skolan och lämnade plats åt andremålvakten Mikael (eller heter han Michal?) Zajkowski. Denne var sedan Modos bäste spelare trots att han släppte in ytterligare fyra mål.
Krizan var så missnöjd efter matchen att han faktiskt övervägde självmord. Detta tänkte han utföra genom att kasta sig framför en SL-buss. En sådan passerade mycket riktigt utanför arenan och slovaken tog chansen. Han kastade sig ut och - bussen passerade mellan hans ben. Så kan det gå.
Åter till verkligheten. Krizans utchickning framkallade givetvis muntra reaktioner från den alltid lika civiliserade djurgårdsklacken "Järnkaninerna". Mangrant skanderade de:
- Sämre än Salo, ja du är sämre än Salo...
Att Tommy Salo hånas på detta sätt är efter vad jag har förstått ganska vanligt även utanför Stockholm. Naturligtvis beror detta på hans tveksamma insats vid Vladimir Kopats 4-3-mål i OS-kvartsfinalen mot Vitryssland i Salt Lake City 2002, det mål som beseglade Sveriges öde i den turneringen.
Just det var en usel insats av Salo, om det råder ingen tvekan. Han skulle givetvis inte ha släppt in det skitskottet.
Men. Ett landslag som Sverige ska inte försätta sig i en sådan situation mot ett på förhand på alla sätt underlägset Vitryssland. Bara det faktum att matchen fortfarande stod och vägde så sent som en bit in i tredje perioden, och det trots att Sverige faktiskt gjort tre mål, är ett underbetyg åt hela det svenska laget. Ser man sanningen i vitögat är det så att en målvakt just mot Vitryssland ska kunna klanta sig utan att det får konsekvenser för lagets framtid i turneringen och visst är det väl så att om Kopats mål i stället varit skillnaden mellan svensk seger med 7-0 eller 7-1 hade inte en jävel brytt sig, eller?
Tommy Salo är en av de bästa ishockeymålvakter som det här landet någonsin har fått fram. Hade det inte varit för Tommy Salo hade det knappast blivit något svenskt OS-guld i Lillehammer 1994 men på samma sätt som hans insats i matchen mot Vitryssland alltid framhävs glöms den han gjorde mot Kanada i OS-finalen 94 bort - äran ges i stället till Peter Forsberg för hans straffmål på Corey Hirsch. Jag vill inte på något sätt förringa "Foppas" insats - straffen var en av de snyggaste jag sett - men Tommy Salo räddade Paul Kariyas avgörande straff som slogs direkt efter "Foppas". Vem vet hur det sett ut om han inte gjort det?
Att jagsvaga individer som "Järnkaninerna" hånar Tommy Salo kan man kanske skylla på någon form av kollektivt oförstånd, men att annars vettiga och hockeykunniga människor gör detsamma förstår jag faktiskt inte.
Till sist: jag tycker inte om stockholmslag, oavsett sport. "Mitt" lag är Västerås IK som också är den klubb som Tommy Salo slog igenom i. Det kanske gör mig partisk i den här frågan - men det skiter jag högaktningsfullt i. För Modo har jag skaffat mig vissa sympatier på senare tid, främst av familjeskäl, men som de spelade idag är det svårt att uppbringa några sympatier just för stunden. Om man inte ens försöker är man inte värd dem.
I Czwxnqstacz kan ingen höra dig skrika
Jag tittade tidigare ikväll på "Postkodmiljonären" med Rickard Sjöberg på TV4. Först och främst: vad är det för jävla namn på en TV-frågesport? Vad är en postkod? I tidernas begynnelse trodde jag att de kanske menade postnummer men ville vara lite djupare men så tycks inte vara fallet. En postkod utgörs av fem siffror, som troligen är postnummer, och sedan två bokstäver. Jag antar att de fyller någon funktion i något sammanhang någonstans men jag vet inte vilket, var eller hur.
På den gamla goda tiden, dvs före det jag lite slarvigt kallade "tidernas begynnelse" i förra stycket, hette programmet "Vem vill bli miljonär?" och leddes av den högst sensuelle och naturligtvis helt rökfrie nyhetsuppläsaren Bengt Magnusson. Då gick det helt och hållet ut på att någon nervös jävel skulle sitta i den troligen väldigt obekväma "heta stolen" svarandes på frågor ställda av den högst sensuelle och naturligtvis helt rökfrie nyhetsuppläsaren Bengt Magnusson. Hade man som tävlande tur kunde man bli miljonär. Hade man otur kunde man senare hamna på YouTube och dra på sig miljarder internetanvändares hånskratt när man svarade fel på första frågan.
Idag har programmet som sagt ett nytt namn. Frågesportkonceptet är ungefär detsamma men nu ingår ett lotteri, det s.k. postkodlotteriet, vars överskott i sin tur ska tillfalla diverse välgörenhetsorganisationer. Uppenbarligen tilldelas dessa organisationer en gång per år en klumpsumma som jag gissar motsvarar ungefär hur viktiga dess insatser bedöms vara av TV4-ledningen. Postkodlotteriets generalsekreterare eller vad fan han nu är, en knarkögd man vid namn Niclas Källström-Matseke som tar alldeles för stor plats i programmet, marscherade in på scen och överlämnade ett värdebevis på 50 miljoner kronor till någon snubbe från Världsnaturfonden. Andra organisationer var visst inte lika viktiga. "Svenska Dokusåpakändisräddningssällskapet" fick 2,5 mille och hur mycket Alzheimerfonden fick har jag glömt.
Rickard hade innan denna lilla ceremoni basunerat ut att förmånstagarna skulle tilldelas "årets tjeck". Vem som var årets tjeck fick vi dock aldrig veta. Troligen klipptes detta bort eftersom det högst sannolikt hade inkräktat på Niclas Källström-Matsekes tid i rampljuset. Jag har därför tagit mig friheten att nominera tre kandidater till titeln som "årets tjeck".
1. Tjecken i den här vitsen:
En tjeck går till ögonläkaren som ber honom läsa en rad på syntavlan. Det står CZWXNQSTACZ.
- "Kan du läsa detta?" frågar doktorn.
- "Läsa?", svarar tjecken, "jag känner honom till och med!"
2. Zdenek Vavra, mannen som öppnade Stockholms bästa ölhak Soldaten Svejk.
3. Petr Vlk, tjeckisk f.d. hockeyspelare född 1964. Att utnämna honom till "årets tjeck" 2008 är kanske lite sent påtänkt men det är som man brukar säga i vissa delar av Tjeckien: en man med endast konsonanter i sitt efternamn förtjänar all aktning han kan få.
Nu blev jag sugen på tjeckisk öl. Så det så.
We're not living in America
Den som i likhet med mig är sportintresserad kan inte ha missat att f.d. landslagskaptenen i fotboll Fredrik Ljungberg är klar för amerikanska Seattle Sounders.
Jaså, ni vet inte vem han är?
Om jag säger Freddie då? Går det upp ett ljus? Ja, det är klart det gör - det är ju precis så han brukar få heta i rubrikerna. Sportexpressens webbupplaga frontas t.ex. just nu av följande: "Nu öppnar Freddie dörren för Blågult". Här finns ytterligare ett bra exempel.
Freddie? Han heter för fan Fredrik! Att han kallas Freddie av engelsmän som har svårt att uttala hans riktiga namn på rätt sätt må vara hänt men varför måste det apas efter här?
Det andra skräckexemplet jag kommer på så här på rak arm är ishockeyspelaren Daniel Alfredsson i Ottawa Senators. Han kallas i Nordamerika för Alfie och det är gott så. Av någon anledning envisas dock svenska medier också med att med mer eller mindre jämna mellanrum använda samma smeknamn när de skriver om den rödlätte göteborgaren.
Jag tror det var The Sounds som sa det bäst: We're not living in America.
Ljungberg kallas så vitt jag vet för "Ljungan" och Alfredsson för "Affe". Om nu Fredrik och Daniel låter för tråkigt kan man väl i alla fall ge fan i att byta språk i något missriktat försök att vara trendig?
Könskvotering is (the) shit
Minns ni Claes Borgström?
Det var han som, i egenskap av jämställdhetsombudsman, inför fotbolls-VM i Tyskland häromåret krävde att Sverige skulle bojkotta mästerskapen eftersom VM skulle leda till att tusentals kvinnor skulle tvingas in i prostitution för att fotbollsfans (bl.a. svenska sådana) skulle kunna köpa sex i samband med matcherna.
Det var märkligt tyst om det här under och efter VM. Inga skandaliserande artiklar skrevs någonstans om de stackars kvinnorna. Man kan nästan tro att "Borgis" överdrev det hela, annars skulle väl han och hans anhängare ha slagit på stora trumman efteråt, något som inte skedde.
Hursomhelst. Idag tar "Borgis" bladet från munnen på Expressens debattsida i en artikel med rubriken "Kvotering fungerar - se bara på Norge". Han förespråkar i sitt inlägg könskvotering i storbolagens styrelser. Den norska lag han hänvisar till säger att minst 40 procent av vardera könet ska vara representerat i de stora bolagens styrelser och visst låter det fint i teorin men vad fan?
Det är säkert sant som det sägs att gubbar väljer gubbar. Det är säkert lika sant att om man skulle undersöka saken närmare skulle det framkomma att det faktiskt händer, ja t.o.m. att det är alldeles för vanligt, att en man väljs in i en styrelse för att han är man även om det finns kvinnor att tillgå som är mer kompetenta. Det är naturligtvis inte okej, men varför skulle motsatsen vara det?
Jag kan inte förstå hur man resonerar när man är för könskvotering. Såsom tillhörande det underrepresenterade könet ska man alltså gynnas bara med anledning av detta, oavsett om det finns mer kompetent folk av det andra könet, bara för att uppnå någon sorts konstgjord jämställdhet. Jag skulle hellre se att det ställs hårdare krav på kompetensbedömning när styrelseposter ska tillsättas. Fråga mig inte hur detta ska implementeras, det finns det folk som är duktigare på än jag. Men får jag en viktig post i ett företag vill jag bedömas för min kompetens och vad jag kan tillföra, inte utifrån mitt kön. Jag skulle bli asförbannad om en kvinna tog min plats endast pga kvoteringslagen och jag kan inte tänka mig att man som kvinna känner sig helt bekväm i en roll man fått i princip enbart för att man är kvinna.
I olika diskussioner kring lagstiftningar brukar det talas om att man måste "förändra folks attityder" för att det är så mycket bättre än lagstiftning. Det kan t.ex. röra homosexuellas rättigheter eller hur man tar itu med stök i skolor. Borde det inte vara samma sak som gäller här? "Gubbar som väljer gubbar" ligger inne med en föråldrad attityd, borde den inte gå att förändra på samma sätt som det uppenbarligen är möjligt att förändra folk som tänker "fel" i andra frågor?
Könskvotering är en lätt väg på kort sikt, men jag menar att det i det långa loppet snarare leder till mindre jämställdhet än tvärtom. Och Claes Borgström är en pajas. Det finns säkert kvinnor som gör hans jobb mycket bättre, kanske dags att kvotera in någon?
Tre självmål till priset av ett!
För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur svårt jag har för allt tjafs om integritetskränkningar. Dessa kunde ske genom t.ex. kameraövervakning eller DNA-register.
Nu har ytterligare en form av "kränkning" uppmärksammats. Det handlar om Icas nya individanpassade rabatter. Det fungerar helt enkelt som så att man som kortkund hos Ica varje månad erhåller ett antal rabattkuponger på sådant som man tidigare handlat. Hur smidigt som helst! Jag, som troligen är att betrakta som storkonsument av pasta, tycker naturligtvis det är bättre med rabatt på pasta än på exempelvis blodpudding som jag tycker borde klassas som en hälsofara.
I dagarna har detta uppmärksammats på flera håll, bland annat i Dagens Nyheter och i Sydsvenskan.
Uppenbarligen finns det miffon (ja, det är just vad ni är) som anmält detta förfarande till Datainspektionen med hänvisning till det allt tröttsammare begreppet "integritetskränkning". Sveriges Konsumenter, en "partipolitiskt obunden samarbetsorganisation som verkar får (sic) konsumenternas intressen", gillar det t.ex. inte. Dess generalsekreterare (schysst titel, jag ska nog utnämna mig till generalsekreterare av den här bloggen) Jan Bertoft säger följande i DN:s artikel:
- Allt vi köper kanske vi inte vill att vår partner ska veta. Och vad händer om butikerna börjar handla med uppgifterna om våra preferenser sins emellan?
Apropå att Ica helt korrekt väljer att inte ta intryck av protesterna och bland annat hänvisar till en undersökning som säger att en pilotgrupp kunder i Östergötland tyckt bra om systemet yttrar Bertoft följande:
- Jag tillåter mig tvivla på den undersökningen. Det kanske bara var så att det inte var tillräckligt många som protesterade.
Janne, Janne, Janne... Det är för det första så typiskt svenskt (ett uttryck jag normalt hatar men som faktiskt passar nu) att måla fan på väggen i precis alla situationer. Bara för att Ica nu inför detta kommer butikerna att börja handla med informationen sinsemellan. Bara för att det duggregnar ute just nu kommer det att bli skitväder ända fram till jul. Bara för att en allianspolitiker publicerar ett ogenomtänkt blogginlägg betyder det att alla allianspolitiker är oansvariga barnrumpor. Och så vidare. Jag är så fruktansvärt trött på den inställningen.
För det andra: fattar man inte att allt man handlar på kundkort registreras i Icas databaser är man mer än lovligt korkad. Vill man inte att det ska synas, vad som nu ska vara syftet med det då de vad jag vet inte säljer sexleksaker eller porrfilm på Ica, får man väl skippa kundkortet och betala kontant.
För det tredje: har man synpunkter på resultatet av en, får man förmoda, åtminstone någorlunda vetenskaplig undersökning, bör man i mitt tycke ha mer på fötterna än att det "kanske bara var så att det inte var tillräckligt många som protesterade".
Tre självmål till priset av ett! På nästa rabattkort Janne får från Ica har han troligen en innestående rabatt på just självmål.
Jag tycker de individanpassade rabatterna är bland det bättre Ica någonsin gjort. Jag är glad att jag har ett kundkort hos dem och det känns bra att veta att jag från och med nu lär få fler rabatter jag faktiskt kan få ut något av att utnyttja. Jag känner mig inte det minsta kränkt av detta. Känner du dig kränkt? Mitt tips: börja oroa dig för något vettigt i stället.
Attackchock! Sexterror mot oppositions-Mona!
Centerpartisten Karin Jonsson publicerade ett skämt på sin blogg. Skämtet följer här (vissa ord är utbytta av anständighetsskäl):
"Göran Persson var ute och red på en häst. Då möter han plötsligt Mona Sahlin som också var ute och red på en häst. Vilken grann hingst du rider på, sa Persson till Sahlin. Det här är ingen hingst, det är ett sto, svarade Sahlin. Persson var dock envis och sa: men snälla lilla Mona, det ser du väl att det är en hingst, jag ser ju hur snorren hänger under magen på honom. - Nej du Göran, där har du helt fel igen, jag mötte nämligen Carl Bildt här borta, han var också ute och red. När han mötte mig på hästen så sa han att det var den största snippa han någonsin sett på en häst."
Eller okej, det är faktiskt bara ett ord som är utbytt. Gissa vilket.
Visst är det rätt klantigt av Karin Jonsson att publicera ett sådant skämt på sin blogg eftersom det knappast krävs ett geni för att förutse den moralpanik som detta ger upphov till, om man bortser från det uppenbara att det faktiskt kan uppfattas som ganska barnsligt. Om skämtet som sådant finns inte mycket att säga egentligen; det är en av de klassiska fräckisarna. Och ja, jag fnissade när jag läste det. Och nej, jag gillar inte heller Mona Sahlin, men hade troligen tyckt det var åtminstone nästan lika kul om skämtet hade handlat om Reinfeldt i stället.
Den egentliga humorn ligger dock på ett annat plan, nämligen Expressens totala indignation över det hela. Naturligtvis får de med sig många av artikelkommentatorerna som ser detta som ännu ett tecken på att Alliansen har ingått förbund med djävulen. Ett argument är till exempel att "sådana här barnrumpor (obs, plural!) inte kan styra landet". Tydligen är det mycket bättre med kontokortsmyglare vid makten...
Expressenreportern Ingvar Hedlund gavs vid ett, får man förmoda, snabbutlyst redaktionsmöte uppdraget att ställa Karin Jonsson mot väggen, något han redovisar i denna artikel. Som synes säger han sig "inte förstå poängen".
Ingvar för fan. Klart du förstår poängen, den är inte direkt diffus. Gå inte i samma fälla som så många andra kvällstidningsmurvlar och gör dig dummare än du är. Att inte tycka skämtet är kul är en sak men att spela korkad på det sätt du gör i din intervju är att underskatta (en del av) läsarnas intelligens.
Om katter styrde världen...
... skulle Kinas ex-diktator ha hetat Mjau Zedong.
... skulle den mur som delade Väst- och Östberlin av tyskarna kallas Berliner Mjauer.
... skulle (den här är bäst) Sveriges sämsta fotbollsskribent heta Robert Mjaul.
Det här var antingen mitt mest meninglösa eller mitt mest meningsfulla blogginlägg någonsin, jag är själv osäker.
Annas bil avvek från vägbanan
Möt Anna Takel, 38, från Halmstad. Hon hade oturen att torska för vårdslöshet i trafik med 2000 kronor i böter som påföljd.
Hur gick då detta till? Jo, Anna fick under en bilfärd för sig att ringa till sin syster, men det fanns ett problem. Hennes mobiltelefon låg i handväskan som låg på passagerarsätet. Anna lyckades dessutom fippla ned väskan mellan sätet och passagerardörren men var fortfarande fast besluten om att få tag på telefonhelvetet, alltjämt under färd.
Det hela slutade med att Anna, totalt utan koll på vägen, vred till ratten i någon sorts reflex vilket i sin tur ledde till att bilen snöpligt nog avvek från vägbanan, mejade ner två postlådor och slutligen stannade i diket. Ett solklart fall av vårdslöshet i trafik och jag tycker 2000 kronor är ett alldeles för lågt bötesbelopp.
Detta är tyvärr sådant som händer i trafiken ibland. I normalfallet utgår jag ifrån att den drabbade lär sig av sin dumhet och prioriterar uppsikt framför mobilletande i framtiden. Detta verkar dock inte vår vän Anna hålla med om. Hon går till Aftonbladet och gnäller i stället.
Här är Annas argument (citerar direkt ur artikeln):
- Jag tycker det är märkligt. Skulle en förälder som sträcker sig efter nappen som ett skrikande barn tappat också ha blivit dömd?
- Det är absurt. Jag skulle ha sagt att jag väjde för ett rådjur i stället.
Pucko! Du ska vara glad att postlådorna bara var postlådor och inte fotgängare. Och det spelar ingen roll om det är en napp, en telefon eller svaret på gåtan vad som är livets mening man gräver efter i handväskan; det är lika mycket vårdslöshet i trafik ändå. Vidare känns det inte speciellt smart att kläcka ur sig att man egentligen borde ha ljugit för polisen om olycksorsaken.
Så, nu känns det lite bättre. Hoppas du läser detta Anna och inser att du inte har min sympati heller. Grattis till att ha gjort dig själv till åtlöje inför större delen av svenska folket.
Stanna bilen nästa gång!
Om du läser detta blogginlägg kränker du min integritet, din jävel
Idag ska vi tala om integritet!
Nyligen läste jag att Datainspektionen underkänner kameraövervakning i skolor (hela artikeln finns här) bland annat på grund av att det utgör ett integritetsintrång.
Att denna övervakning de facto har lett till bättre ordning i en hel del fall är sekundärt; folk känner sig kränkta och då ska det banne mig tas hänsyn till det. "Övervakningssamhälle" har blivit ett negativt mantra, ungefär som "lådvinsalkoholism". I denna SvD-artikel kommer t.ex. en Malin med en ödesmättad profetia: "Det är så här det börjar. Övervakningssamhället.".
Nu ska det sägas att en hel del positiva röster för denna typ av övervakning också har höjts, så det är inte det som är problemet egentligen. Men varför detta eviga malande om "integritetskränkning"?
Själv kunde jag inte bry mig mindre om jag blev filmad i skolan. Jag blir det ju när jag går i affärer på stan till exempel, varför skulle det ena vara värre än det andra? Jag har rent mjöl i påsen; är ingen snattare, mobbare eller våldsverkare. Skulle jag vara något av dessa och torska på grund av kamerorna skulle jag endast ha mig själv att skylla.
- Men hur vet vi att de som har tillgång till filmerna inte använder dem till andra syften än de tänkta?
Ja... helt säkra kan vi naturligtvis inte vara, men nästan. En övervakningskamera i t.ex. en provhytt eller en skolkorridor bör filma ganska många timmar material om dagen. Högst sannolikt kommer detta material aldrig att ses av någon. Om det ändå ses bör det vara på grund av någon inträffad incident som man försöker koppla personer till. Att tro att någon ska bry sig om dig, som bara gick förbi som hastigast eller gled in och provade ett par stretchjeans och således syns på filmen i ett antal sekunder, tyder i ärlighetens namn på att du antingen är lite för egocentrerad för min smak eller på en viss paranoia (om du nu inte hann med att nita någon stackars särskoleelev under dina three seconds of fame eller försökte sno jeansen).
Den dag det läggs ett förslag om att montera kameror i mitt hem kommer jag att protestera. Att jag filmas i offentliga miljöer gör mig däremot inte ett dugg, snarare tvärtom. Utsätts någon för ett brott och det löses med hjälp av övervakningsfilmer kan man väl inte gärna argumentera mot att dessa behövs? Jag kan det i alla fall inte.
För ett par år sedan minns jag att ett förslag om en nationell DNA-bank var uppe för diskussion. Man skulle helt enkelt ta ett DNA-prov från alla som föddes och lagra detta för att sedan kunna använda det att matcha mot vid eventuella framtida brottsmisstankar.
Det tog hus i helvete.
"Vi ska inte se alla som potentiella brottslingar" och liknande klokheter ljöd ur de svenska struparna och knappades in på de svenska tangentborden. Min fråga är: varför ska vi inte det? Visst, de allra flesta växer förhoppningsvis upp till att bli laglydiga vuxna och deras DNA lär således förbli orört. Men för de som faktiskt hamnar snett; som blir mördare, våldtäktsmän, stortjuvar och så vidare: vore inte DNA-banken ett ypperligt sätt att ha ett försprång gentemot dessa? Jag tycker det definitivt nu och den dag jag eller någon mig närstående blir brottsoffer kommer jag att tycka det ännu mer.
Att vissa stackare känner att deras integritet kränks ger jag dock blanka fan i. Så det så.
Alla är belevade utav bara helvete
Eva Röse krävde en lyxtrailer vid inspelningen av filmen "Rallybrudar" för att kunna gå undan och amma sin son Floyd. Ja, ni läste rätt: hon ville kunna gå undan och amma sin son Floyd. Floyd! Hahahahaha! FLOYD!
Varför envisas vissa med att, då de bläddrar i exempelvis en tidning, fukta "blädderfingret" med tungan precis innan varje sidvändning? För det första ser det efterblivet ut och för det andra går det precis lika bra att bläddra med torra fingrar. Jag har så gjort i hela mitt liv och känner inte att jag gått miste om något.
Igår spankulerade jag faktiskt fram på den mytomspunna och fashionabla plats i Stockholm som kallas Stureplan. Där är alla belevade utav bara helvete. Människorna är världsvana och välklädda. Det trodde förmodligen den unga kvinna som gick framför oss också att hon var. Hon såg ut som en typisk stureplansmänniska. Klackarna var till exempel enormt höga. Faktum är dock att jag, som aldrig burit högklackat i hela mitt liv, nog hade gjort bättre ifrån mig i hennes skor. Gångstilen förde tankarna till Bambi på hal is och att hon klarade sig utan att stå på öronen är egentligen helt otroligt. Det såg hursomhelst hysteriskt kul ut.
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen! Jag är alltid nöjd när någon som sprungit som en gnu för att hinna med tunnelbanan missar densamma och ser sådär moloken ut som bara en slipsnisse/byxdräkt som insett att han/hon nog skulle ha bajsat lite snabbare på morgonen för att inte missa morgonfikat på kontoret kan se ut. Det är lite samma känsla som när man under en bilresa blir omblåst av en snobbbil (ja, tre B) som kör alldeles fort för att tio minuter senare se samma bil på vägrenen, stoppad av Farbror Blå.
Slutligen: Eva Röses son heter Floyd! Hahahahaha!
Nummerplåtsnörderi på hög nivå
Jag har en lite annorlunda, vissa skulle nog kalla den kufisk, fascination här i livet. Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av registreringsskyltar. Det är möjligt att detta går att härleda till min bilsemesteruppväxt. Från det att jag var ett litet skrikigt jävla spädbarn till det år jag fyllde 16 åkte vi, i princip undantagslöst, på månadslånga bilsemestrar varje sommar. Av familjeskäl tillbringades dessa ofta i Tyskland.
Att bila i Tyskland är betydligt roligare än att bila i Sverige. Fri fart på Autobahn är ju jävligt häftigt för en tolvåring utan livserfarenhet bara det. När farsan pressade upp vår röda Saab 900 S i hastigheter strax över 190 kände man att man var på semester. När man i samma stund kördes om av en fläskig Audi, framförd i närmare 250 km/h av en herre från München, kände man att man fortfarande var på semester.
Nu till kärnan i mitt resonemang. Ni kanske undrar hur jag vet att Audin kom just från München. Jo, bilens registreringsskylt inleddes med bokstaven M vilket står för just München. I Tyskland finns strax över 400 motsvarigheter till det vi här i Sverige omnämner som kommuner, alla med sina egna bokstavskoder. München har M, Berlin har B, min mors födelsestad Wolfsburg har WOB och Freiberg, en oansenlig stad i delstaten Sachsen, har FG. Och så vidare.
Jag har alltid haft ett detaljminne man nog kan kalla abnormt. Jag hade vid sex års ålder lärt mig alla världens huvudstäder utantill och något år senare råkade jag lära mig de tyska kommunkoderna under en tidig bilsemester. Såg jag en tysk bil visste jag undantagslöst varifrån den kom. När Väst- och Östtyskland enades blev det en (ganska enkel) utmaning att lära mig alla nya kombinationer som användes i gamla DDR. Jag var tio år gammal och ett levande uppslagsverk i tyska kommunkoder, något som förmodligen gjorde mig på gränsen till outhärdligt lillgammal.
Att se varifrån en bil kom, vilket antingen gjordes med hjälp av de nyss nämnda koderna eller i de fall bilen var utländsk med hjälp av de ovala nationalitetsmärkena (vars nationsbeteckningar jag också lärde mig lite för snabbt), tillförde något till våra bilresor, oklart exakt vad. Jag tyckte då och tycker nu att det är roligt och jag fascineras av det.
Sverige suger på den fronten. Registreringsskyltarna med länsbokstäver avskaffades före min tid och jag förstår än idag inte varför. Det är omöjligt att veta varifrån PGP 132 kommer till exempel. Anonymt och tråkigt. Fick jag bestämma skulle jag införa kommunkoder på de svenska registreringsnumren här och nu. Det lär inte hända eftersom staten förmodligen har annat att lägga våra pengar på, men visst skulle det vara roligt?
Jag ska nog sammanställa en lista med förslag på koder. Sedan åker jag till Rosenbad och lämnar in den. Jag tar vägen via psykakuten förresten. Kanske kan de hjälpa mig finna mer normala intressen.
Nej förresten, jag vill fan inte ha någon hjälp. Jag är nummerplåtsnörd och stolt!
Är kassapersonal mer ouppfostrad än annan personal?
När jag befinner mig i en butik för att handla och kommer till kassan och ska betala mina inköp vill jag att huvuddelen av expeditens uppmärksamhet ska ägnas just mig (övrig uppmärksamhet kan med fördel tilldelas kassaapparaturen så att det blir rätt med priser och så vidare). Jag är kund och jag betalar en del av din lön, då tycker jag att ett professionellt bemötande är det minsta man kan begära. Med andra ord: sitt för fan inte och snacka skit med någon kollega medan du scannar in mina varor och ska ta betalt. Det känns mest ouppfostrat. Snacka så mycket ni vill när kassorna är tomma, det bryr jag mig inte ett dugg om, men gör ert jobb när situationen kräver det.
Vidare skiter jag fullständigt i att kunden framför mig, som just står och packar ner sin färdigskivade limpa och sina två liter lättmjölk i en obetald plastkasse, råkar vara någon du känner privat och måste avhandla ditt och datt med. Ring honom när du är ledig i stället.
Är det bara jag som råkar ut för sådant här alldeles för ofta? Det händer kanske inte dagligen men säkerligen minst en gång i veckan att man utsätts för något av dessa beteenden just från kassapersonal.
Förlåt, det var inte meningen att störa mitt i din och din kollegas/kompis' diskussion. Jag tror jag går till en annan butik i fortsättningen.
Till sist en incident jag lyckligtvis bara varit med om en gång, och det här är till dig som jag tror heter Therese på Siba i Barkarby: att sitta i en kassa med "Stängd"-skylten uppe och samtidigt föra högst privata samtal i telefon (något som framgick mer än tydligt) medan din kollega i kassan bredvid tvingas ta betalt av samtliga kunder i en växande kö borde vara värt någon sorts negativ utmärkelse. Hoppas du fick sparken ditt jävla miffo.
Om man skulle ta och gå om mellanstadiet kanske...
När jag var liten (11-12 år) anordnade den lokala fotbollsklubben en fotbollsskola en sommar. Jag tror, efter att ha dryftat detta med människor från andra delar av landet, att detta var något landsomfattande som fotbollförbundet och någon huvudsponsor i grunden låg bakom. Man fick en T-shirt och en fotboll och som motprestation skulle man delta i en veckas "fotbollsutbildning". Mina kära föräldrar tyckte att det var en bra idé att jag och min bror deltog i det där. Jag för min del har aldrig haft någon bolltalang överhuvudtaget, vilket snabbt visade sig där på fotbollsskolan. Jag var, för att uttrycka det koncist, en jävla sopa.
Det skulle dribblas, det skulle nickas och det skulle skjutas. Koordinationen, som aldrig varit en av mina bästa egenskaper, sattes på upprepade prov, något som naturligtvis bara kunde sluta i antiklimowicz. När veckan var över var jag glad över det men var jag mindre dålig på fotboll än tidigare? Jag tvivlar.
Som jag minns det var det jag och en kille till i min grupp som inte tränade fotboll sedan tidigare. Övriga 20 deltagare var medlemmar i någon av de lokala klubbarna och uppvisade naturligtvis färdigheter därefter. De kunde redan allt det där som skulle läras ut, vissa av dem troligen i sömnen. Vad gjorde de där?
Detta fenomen har aktualiserats för mig de senaste veckorna. Jag är nämligen så folklig att jag följer "Idol" på TV4. Musikstilen det representerar är inte min grej men jag tycker det är bra underhållning. I alla fall. En av deltagarna, Laila Adéle, hade innan hon ställt upp i Idol släppt ett antal skivor och till och med deltagit i Melodifestivalen. Hon hade med andra ord meriter som är långt ifrån garanterade till och med en Idol-vinnare. Vad gjorde hon där?
Vad får man som etablerad och åtminstone halvkänd sångerska ut av att delta i något som är att likna vid en talangtävling där det väl är meningen att tidigare oupptäckta artister ska kunna hamna i rampljuset? Det är samma sak som med fotbollsskolan; vad ger det att "utbilda sig" inom saker man redan kunnat i ett antal år (och samtidigt, som den tolvåring man ändå är, håna oss som inte hade samma kunskaper)?
Det komiska är att Laila Adéle åkte ut ganska tidigt under slutaudition. Och jag är rätt nöjd med mitt liv, trots att jag fortfarande inte kan nicka en fotboll. Så kan det gå.
Fem lite halvskojiga YouTube-klipp
Här kommer, apropå ingenting, fem lite halvskojiga YouTube-klipp. Håll till godo!
http://www.youtube.com/watch?v=A02s8omM_hI
Jag förstår inte vad de säger i klippet då språket som talas troligen är polska. Huvudpersonen verkar dock vara arg av någon anledning och väljer att visa detta på ett... ja, ganska egendomligt sätt.
http://www.youtube.com/watch?v=od_WHGmvm4o
John Carpenter har lyckats ta sig till sista frågan i amerikanska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Han har dessutom kvar alla sina livlinor (det syns i början av klippet) vilket är synnerligen imponerande. Han väljer här att utnyttja en av dem, "Ring en vän", och ringa sin farsa. Sen blir det skojigt.
http://www.youtube.com/watch?v=aRn5-LQCg2s
"Family Guy" är kanske det mest infantila som visas på TV överhuvudtaget. Det finns dokumenterade exempel på spädbarn som tycker att serien i stort och framför allt det här klippet är "för barnsliga". För oss som tycker om att se tecknade figurer kaskadkräkas om och om igen är detta klipp dock fruktansvärt roligt.
http://www.youtube.com/watch?v=RrgXd77wyJo
En amerikansk TV-station visar bilder från en modevisning där en av modellerna uppenbarligen har fruktansvärt svårmanövrerade skor. Detta visar sig inte minst genom de två vurpor hon gör på catwalken, av vilka framför allt den andra är hysteriskt rolig. Detta tycker även nyhetsankaret som drabbas av en skrattattack av svårartad (och smittsam) typ.
http://www.youtube.com/watch?v=wMAhCCZDwtU
Kanske den bästa "comebacken" i filmhistorien, tagen från en av mina favoritfilmer "Happy Gilmore". Säg aldrig till Adam Sandler att du äter små bitar bajs till frukost - han hugger direkt! Tihi.
Nu är det slut. Snyft.
Svenska(?) för dummies, del 9
Det finns en typ av musiker som kallar sig "sing and songwriters". De skriver och framför egna låtar och det finns gott om exempel på att just "sing and songwriters" är i ropet just nu, även om jag själv aldrig riktigt fastnat för någon sådan (något som i och för sig inte säger någonting alls med tanke på att min musiksmak troligen är lika omodern som resten av mig).
Nej. "Singer-songwriter" eller "singer/songwriter" kan jag köpa att det heter, men något som direktöversatt blir "sjung och låtskrivare"? Icke.
I listened to a song and I hated it
Idag ska det handla om musik här i bloggen. Närmare bestämt topplistemusik.
Den som om dagarna lyssnar på reklamradio kan inte ha missat Katy Perry. Hennes låt "I Kissed A Girl" spelas mer eller mindre konstant. Jag tror att med rätt vilja och mycket fritid skulle man kunna köra ett spontan-Katy-Perry-maraton genom att sitta och skifta mellan Stockholms reklamradiokanaler under ett helt dygn. Slutar låten på Mix Megapol börjar den precis spelas på Rix för att direkt därefter dras igång på NRJ. Sedan börjar den om igen på Mix Megapol. Och så vidare.
"I Kissed A Girl" alltså. Här är texten till låtens refräng:
I kissed a girl and I liked it
The taste of her cherry chap stick
I kissed a girl just to try it
I hope my boyfriend don't mind it
It felt so wrong
It felt so right
Don't mean I'm in love tonight
I kissed a girl and I liked it
I liked it
Bisexualitet är, får man förmoda, lika inne i USA som här i Sverige. "Alla" är bisexuella här, till och med Magnus Betnér. Låten profiterar uppenbarligen på detta (ja, inte på just Betnér alltså - han är troligen inte speciellt känd i Amerika - utan på fenomenet bisexualitet). Vore jag Katy Perrys "boyfriend" skulle jag dock definitivt "mind it". Det är ingen förmildrande omständighet att en person är av samma kön som en själv om man kysser denna när man samtidigt är i ett förhållande, oavsett hur dyngrak man är.
Man kanske kan skylla detta på ungdomligt oförstånd hos Perry. Att hon besitter en lite för stor dos av detta bekräftas av texten till hennes enligt Wikipedia andra hit "Ur So Gay" (jag har inte hört låten utan endast läst texten):
You're so gay and you don't even like boys
No you don't even like
No you don't even like
No you don't even like... PENIS
Låten i övrigt består av att Perry ondgör sig över hur bögig hennes pojkvän är. Sätt denna bögighet yttrar sig på är t.ex. bärandet av en scarf från H&M, en faiblesse för klassisk musik samt en spinkig kroppsbyggnad.
Att som tjej kyssa en annan tjej "för att testa" är med andra ord okej, men att som kille vara "bögig" är det inte. Ingen dubbelmoral här inte!
Till sist: "Curly Sue" med Takida ligger på trackslistan för 37:e veckan i rad, trots att den faktiskt är Takidas genom tiderna sämsta låt (och då är det ändå inte ett av mina favoritband). Jag trodde bara det var på Svensktoppen låtar kunde ligga kvar i mer än 20 veckor.
PENIS!
Gammal och talanglös
Alla blir vi äldre men fan vad snabbt det går.
Jag fyllde 28 år i somras. Ändå känner jag mig mentalt inte en sekund äldre än jag gjorde när jag fyllde 18. Jag känner mig inte det minsta vuxen och börjar nästan skratta vid tanken på att en omogen skitunge som jag faktiskt har en högskoleexamen och sitter med bolån och ett hyfsat välbetalt jobb i centrala Stockholm. Jag? Som skrattar åt bajsskämt, aldrig har uppskattat "svåra" filmer eller "svår" musik, ännu inte börjat dricka kaffe och som fortfarande klär mig som jag gjorde när jag gick i gymnasiet? Det är helt sjukt.
Jag märker framför allt av tidens gilla gång på sådant som händer med jämnåriga människor runt mig. Kompisar gifter sig, skaffar barn och köper hus. Vuxet!
Häromdagen blev jag dock varse min aktningsvärda ålder på ännu ett sätt. Jag hade min vana trogen slagit mig ned på lavatoriet för att lämna ungarna på simskolan och min vana lika trogen plockat åt mig en tidning och börjat bläddra i densamma medan jag utförde mitt storverk. Tidningen råkade i det här fallet vara Aftonbladets årliga ishockeybilaga som släpps i samband med elitseriepremiären. I denna tidning finns laguppställningar samt reportage om olika spelare. Två av spelarna som nämndes var de unga talangerna Magnus Pääjärvi-Svensson och Anton Lander i Timrå IK, födda 1991.
Jag hajade till. 1991?
Ja det stod så. 1991. Elva år senare än undertecknad med andra ord. Hade jag varit en elitidrottare hade jag alltså sedan länge inte längre räknats som "ung och lovande" utan mer som en "rutinerad räv" eller liknande. Tidsmässigt hade jag legat närmare veteranstadiet än talangstadiet. Kanske hade jag redan lagt av på grund av en efterhängsen knäskada eller bristande motivation. Skrämmande.
Fan vad gammal jag är. Bäst jag skyddar lårbenshalsen lite extra i fortsättningen.
På vilka sätt märker du av att du blivit äldre?
Johanna hatar SJ och vi andra skrattar
Jag blev igår varse den här kolumnen på SvD:s webbplats och vill med anledning av detta ge Johanna Petersson veckans dumpris.
Johanna hatar SJ.
Jag som gammal pendlare (Västerås-Stockholm tur och retur varje arbetsdag i nästan ett helt år) hade till fullo köpt denna synpunkt om den grundat sig på SJ:s totala inkompetens inom vissa områden. Ni vet, den som yttrar sig i att tåg stup i kvarten ställs in med kort varsel pga "fordonsbrist" eller att SJ blir lika jävla överraskade varenda höst när det snöar (Snö? I Sverige?!? Det kunde vi aldrig tro.).
Det är nu inte därför Johanna ogillar SJ. Nej, hon är arg för att de slumpar ut restbiljetter på auktionssajten Tradera. Hon hade siktat in sig på en biljett från Stockholm till Malmö med ett morgontåg och lagt ett "relativt högt" bud på denna. Auktionen hade deadline strax efter klockan tre på natten. 02:08 kollar vår vän Johanna för sista gången på Tradera. Hon leder fortfarande budgivningen och går därför och lägger sig, fast förvissad om att hon på morgonen kommer att vara stolt innehavare av en tågbiljett.
Men nej. När hon vaknar ser hon att någon jävel varit inne och bjudit över henne! Fy fan! Katastrof! Häng SJ!
Att Johanna inte tycks ha begripit konceptet med auktionssajter på nätet står klart. Högsta budet vid deadline vinner. Följaktligen har man en bättre chans att vinna "sin" auktion om man sitter beredd när deadline närmar sig och kontrar eventuella motbud. Vill man så gärna ha sin biljett och dess deadline är t.ex. 03:08 får man väl offra sig och sitta uppe då. Johanna var enligt egen utsago vaken och online bara en timme dessförinnan, så jävla farligt hade det väl inte varit att vänta? Tycker man inte det är värt att stanna uppe halva natten för en sketen biljett får man väl boka den direkt hos SJ då.
SJ gör i mångt och mycket mer fel än rätt men i det här fallet finns bara en person att klandra: Johanna Petersson på SvD. Gör om, gör rätt!
