Sillpizza

Ingen är perfekt. Inte heller jag. Detta visar sig på alldeles för många sätt och det senaste är att jag bestämt mig för att följa "Robinson 2009" på TV4. Dokusåpornas dokusåpa. Det TV-program som ensamt ligger bakom flest B-kändisprefix i hela B-kändissverige. Harald Treutigers senaste publikframgång i TV-rutan. Ja, det finns knappt någon hejd på superlativen för detta program.

Det skulle vara deltagarna då.

Årets upplaga av "Robinson" ska enligt TV4 vara "den tuffaste någonsin" med mindre mat, skabbigare boplatser och mer påfrestande tävlingsmoment än någonsin. Låt vara att deltagarna kanske inte hade full koll på detta när de drog iväg bort till Filippinerna för sin förmodade vistelse i paradiset, men vafan?

Sanningen om vistelsen var bister. Deltagarna skulle bo i ett träsk. Sina personliga tillhörigheter fick de lämna ifrån sig innan de på diverse olika sätt färdades genom djungeln eller över havet till sin tilltänkta boplats.

Träsk är som regel ganska ogästvänliga platser och detta var inget undantag. Det visade sig emellertid snart att det är lättare att sätta en medelklasshelyllesvensk i ett träsk än att sätta ett träsk i en medelklasshelyllesvensk.

- Beatrice heter en synnerligen enerverande TV-reporter från Arvidsjaur. Om jag vore norrlänning skulle jag lobba för hennes snara utträde ur regionen då hon dessvärre drar ett löjets skimmer över människor från en del av landet där folk annars enligt min uppfattning brukar vara tämligen vettiga. Denna Beatrice inledde storstilat träskvistelsen med att avfärda det förfallna hus som var det enda vettiga som fanns i träsket som boplats då det tydligen var både "ödsligt" och "otrevligt" (nähä?). En hydda närmare vattnet skulle byggas, och den skulle byggas bland annat av delar från huset som således skulle raseras ytterligare. Smidigt. Som tur är fick den rabiata norrländskan mothugg i tid och huset användes vettigt nog som boplats i slutändan. Som lök på laxen dränkte tidvattnet dessutom hennes påbörjade och havsnära hydda. Beatrice blev sedemera utröstad i program två. Otur.

- I denna veckas pristävling fick det vinnande laget tillbaka sina personliga tillhörigheter, eller ja, de skulle tillsammans plocka ut ett och ett halvt kilo av allas prylar. Det började bra; någon slängde dit ett myggstift och någon annan ett tändstål. Någon hade en rulle med fiskelina som också skulle med. Sedan började ett par av lagets kvinnliga deltagare freestyla genom att slänga dit livsnödvändiga saker som badkläder och lakan - och innan det hann styras upp av någon med sinne för prioriteringar (om det nu fanns någon sådan i laget) var tiden för att välja grejer ute. Kvar bland det outvalda låg flera vettiga saker att ha med - men det viktiga var ju att hon den där tjejen vad hon nu heter fick med sig sin andra bikini också. Fan vad jag hade varit förbannad i det läget.

- Det är knappast meningen att det ska vara en dans på tulipaner att bo i ett träsk (annars hade det till att börja med hetat något trevligare än "träsk"). Väl på plats i träsket hängav sig alltså ett par av deltagarna åt en klassisk svensk paradgren: gnällandet. "Jag trodde vi skulle få bo på en vacker strand" gnällde någon medan en annan muttrade någonting om att det här nog inte skulle bli någon "drömsemester" i alla fall.

Jag har aldrig förstått mig på det där och det gäller inte bara Robinson.

Vissa saker kan man inte göra någonting åt. Livet må vara oförutsägbart och orättvist ibland men påfallande ofta är det så att det som händer händer vare sig man vill det eller inte - och vill man sedan skylla på någon är det ofta hos sig själv man ska börja leta. Beror ens misär på att någon annan är en idiot är det tyvärr så illa att om man har varit en idiot en gång kommer man i normalfallet att fortsätta vara det.

Det är ingen idé att slösa energi på sådant man inte kan påverka. Är ditt tåg försenat, ditt ex ett kronmongo eller ditt dokusåpadeltagande en oförutsedd träskvistelse - gilla läget! Och funkar inte det kan du alltid starta en blogg och spy galla över allt som irriterar dig. Det fungerar faktiskt förvånansvärt bra har jag hört.

Jag säger som Magnus Uggla: Nu gör plötsligt Jånni Balle comeback. Förutom att jag inte heter Jånni Balle utan något helt annat, men det hör förmodligen inte hit.

Nåväl. Jag har ingen direkt idé om vad jag ska skriva egentligen så ni får hålla till godo med det gamla vanliga, det vill säga slumpvis utvalda irritationsmoment i min annars så harmoniska vardag. Cock on!

Caroline af Ugglas. Vad i helvete? Sämre låt än hennes melodifestivalplåga "Snälla, Snälla" har jag inte hört sedan... ja, förmodligen har jag aldrig hört något sämre. Ändå kommer låtfan tvåa (tvåa!) i den svenska uttagningen, av totalt 32 låtar av vilka ingen visserligen var direkt grym men jämfört med af Ugglas var det rena mästerverken. På ett sätt är jag nästan lite besviken att Ugglan inte vann; det hade gjort klart för övriga Europa det jag själv redan befarade - att en inte obetydlig del av den svenska befolkningen tycks ha genomgått någon form av lobotomi. Med allt detta sagt har jag inte ens nämnt låtens text, i vilken Caroline beklagar sig över att en man håller på att lämna henne för någon annan. Är det så jävla konstigt eller? Hon har turkosa gummistövlar. Turkosa!

Kan någon tala om för Tele2 att "sheep" och "cheap" varken stavas eller låter likadant och att deras nya reklamslogans därmed är värdelösa? "Billig" och "iller" hade varit en roligare ordlek. Nu kanske någon trist människa kläcker ur sig att det Tele2 vill med det hela är att ha uppmärksamhet och att undertecknad i och med denna irritation går rakt i fällan. Det kan så vara, men jag har faktiskt manifesterat min ovilja mot Tele2 och helt enkelt bytt mobiltelefonabonnemang från Tele2:s till en konkurrents. Nu var det egentligen inte på grund av reklamen i och för sig, i alla fall inte i huvudsak, men sällan har en efterhandskonstruktion känts mer befogad än nu.

Det sägs att något som kallas "Earth Hour" äger rum på lördag. Detta innebär att man förväntas släcka alla lampor (men det är okej att lämna precis vilka andra elektriska apparater som helst påslagna) mellan klockan 20 och 21 för att visa att... ja, man vet var lysknappen sitter. Eller att man är trött på överanvändningen av energi, jag vet inte. Arla har till och med specialfabricerat svarta mjölkpaket för att uppmärksamma händelsen. Visst, initiativet med "Earth Hour" är säkert lovvärt men klockan 21 kommer livet att gå vidare för alla medverkande och jag vågar lova att 99,9 procent av dem inte kommer att ägna sin energianvändning annat än flyktiga tankar framöver. Själv funderar jag på att ha en glödlamps-smiley bredvid mitt namn på MSN den dagen och helt sonika ta bort den mellan 20 och 21! Det är väl så folkliga manifestationer brukar fungera nuförtiden?

Har du eller drömmer du om att äga en Canada-Goose-jacka utan att ens leka med tanken på att fotvandra till Nordpolen? Läs i så fall detta. Ni andra kan väl hoppa över kapitlet och gå och göra något roligare. En macka till mig till exempel, med mycket salami! Nä fan, gåsjackor var det ja. Vem fan köper en jacka för flera tusen kronor när det finns både snyggare och mer praktiska alternativ för den svenska väderleken i betydligt lägre prisklasser? Nä, i stället för att välja något av dessa utrustar man sig som den mest hängivna polarexpeditionsmedlem (på överkroppen, på underkroppen bärs med fördel tights, stuprörsjeans eller mjukisbyxor) och går runt och ser ut som en muterad champinjon. Trendigt som bara den förstås, men snyggt? Icke.

Jag börjar förresten tröttna på "vintern" nu. Snöfritt och minst tio grader varmt ska det vara, helst från och med igår.

Nu ska jag gå hem till Rickard Olsson och tvätta mattor. Det ska bli kul. Hej så länge!

Återigen ska jag manifestera vilken bitter och grinig människa jag är och jag kommer att njuta av varje sekund. Bitterheten ska spridas över världen likt en farsot tills vi alla är så jävla bittra att vi inte vet var vi ska ta vägen. Ska vi till Burundi? Malmö? Gran Canaria? New South Wales? Ingen vet!

Nåväl. Någon kanske känner till min aversion mot musikmobilanvändande i offentliga miljöer. Åtminstone vid ett tidigare tillfälle har jag ondgjort mig över detta i denna blogg och nu har det hänt igen. Skillnaden den här gången är att det faktiskt inte är fjortisar utan vuxna människor som gett sina medpassagerare ynnesten att lyssna till deras högst personliga kollektion av MP3:or och/eller ringsignaler.

Kandidat 1: Tony
Ja han såg ut att heta så. En rätt lång och stadig kille med långt ljust hår (hårdrockare?) och ett par dagars skäggstubb. På sig hade han ett par skinnbrallor, vilket bara det ligger i gränslandet till förargelseväckande beteende, samt en brun jacka, troligen mocka. Tony hade ytterligare ett attribut som gjorde att man noterade honom: en ganska påträngande kroppsodör som tydde på att det här med deodorant inte är något som Tony prioriterar när han besöker sin lokala lågprisaffär för veckans inköp av burköl, micropizza, Gorbys och inga hygienprodukter, för att lite senare gå in på systemet och köpa ut cider och Millennium-öl åt fjortisarna i sin trappuppgång.

Tony klev på Roslagsbanan precis innan den skulle avgå från Stockholm Östra, jag tror det var i onsdags förra veckan. I ett snöre kring halsen hade han sin musikmobil och denna spelade något odefinierbart skval under hela resan. Med den uppsyn Tony hade, samt den tidigare nämnda odören han utsöndrade, var det inte förvånande att folk flyttade sig bort från honom när han satte sig ned i vagnens ena ände.

Kandidat 2: Bettan och Maggan
Ja de såg ut att heta så. Dessa två damer, gissningsvis någonstans mellan 45 och 50 år gamla, var lite för salongsberusade trots att klockan vid tillfället bara var strax före 17 på lördagkvällen. Jag gissar att detta var resultatet av en lådvinssession. Tänkbart är att Bettans man Bosse tagit barnen med sig på någon aktivitet tidigare på dagen och lämnat sin hustru hemma med familjens hund Lennart som enda sällskap. Hon gjorde det enda logiska: ringde sin bästa väninna Maggan som naturligtvis snabbt kom över. Bettan hade kvällen innan köpt en låda rödvin men Bosse den jävla torrisen hade inte ens velat smaka så det blev varken vin eller sex i hushållet den kvällen trots att ungarna var ute med sina kompisar och inte skulle komma hem förrän sent. Suck.

Lådvinet konsumerades lite för raskt av Bettan och Maggan, och då det är så erbarmligt svårt att veta hur mycket en låda egentligen innehåller fick de i sig lite för mycket. De bestämde sig för att åka in till stan. En bit mat och sedan kanske något dansställe. Kanske gick det att klämma lite oskyldigt på någon 20-årig rörmokarlärlings fasta skinkor.

Bettan, eller om det var Maggan, hade precis köpt en ny mobil. En mobil vars alla ringsignaler och musiksnuttar hon var tvungen att spela för hela vagnen. Högt.

- Gud så spontan hon är, tänkte Maggan, eller om det var Bettan. Jag önskar att jag var mer som hon!

Inbillad läsarfråga: Men ditt fega miffo, varför sa du inte ifrån om det störde dig så?
Mitt svar: Jag är svensk, det ingår inte i mitt register att säga till folk som stör mig. Det är mycket enklare att sitta tyst och förbittrad. Men tro mig, jag ångrar att jag inte öppnade käften, men det är för sent att göra något åt det nu tyvärr. Nästa gång kanske...

Efter en god middag på en grekisk restaurang på Söder samt ett tretimmars biobesök för att se "Australia" fick jag och sambon den briljanta idén att glida ner till Patricia, eller "fjolljollen" som min kollega kallar stället, då en gemensam bekants band spelade där. Jag hade glömt hur kul det var att stå i kö till uteställen och känna lyckan över att hänga med snorfulla kedjerökande människor och se hur kön av någon anledning byggdes på framför oss. Uppgivenheten kom smygande då vi plötsligt SMS-ledes informerades av vår vän bandmedlemmen att vi stod på gästlistan och fick spatsera förbi kön och raka vägen in. Great success!

Jag hade också glömt hur kul det var inne på dylika ställen. Hög musik, ja så hög att en normal konversation var omöjlig att föra, och svettiga människor som står lite för nära varandra är, för att uttrycka saken milt, inte riktigt min grej. Som tur var ersattes discodunket efter ett tag av musiken från det band vi kommit för att se och då blev såväl ljudnivå som ljudkuliss genast betydligt mer uthärdliga.

Även på Patricia utkristalliserades ett par kandidater som förtjänar speciella omnämnanden i detta blogginlägg:

Kandidat 3: Oddgeir, Oddbjørn, Oddmund, Brynhild, Magnhild och Ragnhild med vänner
Ja de såg ut att heta så. Hela avgångsklassen från lusekoftagymnasiet i Hardangervidda hade rest till den svenska huvudstaden för att roa sig kungligt. De hade hört så mycket om stan och Oddgeir, klassens clown, hade nämnt Patricia och på skoj föreslagit att de skulle gå dit en kväll. Brynhild, som trots sin relativt låga intelligens faktiskt hade lyckats bli fylkesmästare i avancerad lusekoftestickning så sent som 2007, kom då med den briljanta idén att alla skulle klä ut sig till pirater då Patricia ju är beläget på en båt.

Det här var hippt och annorlunda, så långt ifrån att gå på tur, klubba sälar och ta VM-guld i längdskidåkning som det gick att komma (nåja). Klassen gillade idén och längtan efter denna magiska helg växte sig allt större. Plastsvärd inköptes. Oddmund kapade sitt ena ben och ersatte det med ett träben, allt för att bli en så autentisk sjörövare som möjligt. Plyschpapegojor inköptes.

Så var det dags. Efter att ha intagit den med norska mått mätt snorbilliga svenska förfestölen drog några ner till Patricia och tog plats i kön. Alla som senare anslöt ställde sig givetvis hos sina klasskamrater, trots att kön bakom dem växte sig större och större. Natten blev lyckad för de flesta av dem, dock ej Oddmund som med sitt träben misstogs för en lodare och inte släpptes in. Fyllecellen var dock trevlig den också.

Kandidat 4: Patrik
Ja han såg ut att heta så. Han var mån om sitt yttre. En dag då han förbrukade mindre än en halvliter hårgelé såg Patrik som ett misslyckande. Han var snygg, det visste han. Han trodde sig också vara lite farlig. Visserligen hade han inte ännu vågat pierca sitt ollon men i öronen hade han ringar och med åren hade han samlat på sig en riktigt respektabel samling tatueringar. Folk brukade fråga om dem ibland. Gladast blev Patrik när han fick komplimanger av tjejer, vilket faktiskt hände då och då. Det hade han aldrig kunnat drömma om under sin uppväxttid då han inte kände till sådana nymodigheter som gym, anabola steroider eller knockoutpiller.

Patrik skulle festa ikväll och han skulle göra det på Patricia. Han var inte bög själv, även om han en gång av misstag raggat på en kille som han trodde var en tjej. Polarna pikade honom fortfarande för det där. Hursomhelst. Patrik visste att med bögar följer tjejer och insåg att han kanske skulle kunna få doppa ikväll om han spelade sina kort rätt. Han drog på sig sin bästa T-shirt, den det stod "Porn King" på, hällde i sig ett par groggar och drog iväg. Ikväll var det hans kväll!

På dansgolvet visade Patrik direkt vem som bestämde. Sin vana trogen skuttade han vilt omkring och fick faktiskt kontakt med ett par tjejer. De verkade till och med intresserade. Att han under sin vilda dans hoppade in i folk som blev mer och mer irriterade struntade han i.

Hur det gick för Patrik får vi tyvärr inte reda på då det var mig han hoppade in i oftast och jag till sist blev så trött på fanskapet att jag gick undan. Förhoppningsvis drack han för mycket och fick inte upp sin tappre krigare när det var dags att idka vild älskog med den där tjejen senare på natten. Eller också visade det sig att hon var en man. Ja, så bestämmer vi att det gick tycker jag.

Johan Olsson kom nyss tvåa i Otepääs världscuplopp över 15 kilometer och det var ju skojigt.

Jag har dock svårt att glädjas åt detta eftersom homoerotiken så flagrant flödade under hela TV-sändningen. Jag är stött, förolämpad och djupt kränkt. Jacob Hård och Anders Blomquist brukar annars vara rekorderliga kommentatorer av den gamla fina skolan men idag gick de banne mig fan för långt. Följande är autentiska citat från direktsändningen:

Olsson ser oerhört fin ut!

Anders Södergren tar nu på alla som ligger före honom i resultatlistan!

Mae hotar honom bakifrån!

Det är klassisk hårdhomo när den är som bäst, man blir alldeles... alldeles pilsk, eller vad säger du Anders?

De tar rejält på Hjelmeset!

Och här kommer Lukas Bauer, han ser stark ut!

Fler exempel finns men jag känner mig så mentalt besudlad, ja rentav smutsig, att jag inte kan förmå mig att skriva mer. Jag tar två valium och går och lägger mig i stället.

Skandal!

Jag har ett fast jobb sedan drygt två år tillbaka så jag behöver tack och lov inte söka några jobb nu. Däremot kom jag lite tidigare idag att tänka på tiden mellan det att jag tog min examen och fick min nuvarande anställning. Jobbsökartiden.

Att söka jobb är egentligen ganska enkelt kan man tycka. Man skriver ett brev där man fjäskar och försöker sälja in sig så bra som möjligt, gärna något om att man "gillar att ha många bollar i luften" (oavsett hur tajt ens kallingar sitter) eller "trivs med att vara spindeln i nätet" trots att man egentligen inte har något bollsinne överhuvudtaget och dessutom tycker spindlar är lite småläskiga.

Sedan ska man skriva en lista över vad man gjort i sitt liv, ett så kallat curriculum vitae eller CV som det oftast benämns i folkmun. Här ska man t.ex. ta upp vilka utbildningar man har bakom sig så länge de är någorlunda relevanta för det sökta arbetet (treårig naturvetenskaplig gymnasieutbildning är okej, däremot inte att bifoga en kopia på körkortet man tog på Legolands trafikskola under danmarkssemestern 1989). Eventuella tidigare anställningar ska också tas upp här.

För mig som är bra på att skriva långa meningslösa texter (se den här bloggen som det slutgiltiga beviset på det) och som dessutom aldrig haft ett sommarjobb i hela mitt liv utan mest ägnat mig åt studier och slappning (det senare tog jag inte upp i CV:t) gick ansökningarna relativt snabbt att få ihop. Uppenbarligen var de inte så usla som jag hade trott då jag faktiskt verkade väcka en del intresse och ganska snabbt kallades till ett antal intervjuer innan jag fick mitt nuvarande arbete.

Nu till pudelns kärna: det förbannade Internet.

Internet är bra till mycket. Vore det inte för Internet skulle jag aldrig ha träffat min sambo. Vore det inte för Internet skulle jag inte ha mitt jobb, då jag hör och häpna tjänar ihop till brödfödan på att utveckla webbsidor. Och så vidare.

För någon som söker jobb kan dock de "möjligheter" Internet erbjuder vara en pina. Så länge företagen begär att man mailar in sin ansökan och sitt CV är det bra, men så kommer alla dessa jävla CV-databaser. Inte nog med att man måste lägga in all relevant information om sig själv i Arbetsförmedlingens platsbank; för att öka sina chanser att få jobb förväntas man dessutom registrera sig på ytterligare ett antal stora närverk med namn som Monster, Stepstone eller Proffice. Registreringsprocedurerna ser alltid olika ut och då mängden information man förväntas lägga in är rätt stor tar det sin tid. Inte nog med det; man förväntas dessutom hålla reda på inloggningsuppgifter för alla dessa jävla nätverk. Inloggningsuppgifter som allt som oftast inte är samma överallt då mängden desperata arbetssökande är ganska ansenlig och en hel del användarnamn således redan är upptagna.

Det slutar inte där. En del företag har, troligen i något försök att "underlätta hanteringen", lanserat egna jobbsökningssystem online där man som arbetssökande också ska lägga in all jävla information om sig själv, vad man söker och vad man gjort tidigare, med resultatet att man får ytterligare en uppsättning inloggningsinformation att förtränga.

Det kan bara sluta med mental härdsmälta.

Idag har jag, bland inte så mycket annat, tittat på diverse former av skidåkning på SVT. "Vinterstudion" är skön avkoppling, speciellt när man kvällen före varit på företagets årliga julbord och kanske inte borde ha tagit den där sista ölen (eller halsat ur den kvarlämnade rödvinsflaskan precis innan taxifärden hem).

På programmet idag stod såväl traditionell längdåkning (30 km för herrarna, 15 för damerna) från franska La Clusaz som skidskytte (10 km för herrarna, 7,5 för damerna) från Östersund.

Först och främst: den jävel som kom på att masstart på tre- och femmilar i längdåkningens världscup var något att satsa på borde fan avskedas. Tråkigare upplägg finns inte. I normalfallet ligger en klunga åkare och fisåker i 99 procent av distansen innan någon italienare eller norrman som legat och bidat sin tid spurtar till sig segern. I de fall någon försöker dra ifrån tidigare i loppet slutar det med att denne någon, som påfallande ofta är Anders Södergren, kör slut på sig för att sedan inte riktigt orka i spurten och slutar femma eller sexa. Han blev till exempel sexa idag. Vann herrloppet gjorde Petter Northug från Norge. Damloppet, där det tidigt stod klart att Charlotte Kalla inte skulle orka hänga med den absoluta täten, vanns av likaledes norska Kristin Störmer Steira. Det blev även norskt brons genom Therese "Duracellkaninen" Johaug.

Skidskyttet då? Svenskarna, med undantag av Carl-Johan Bergman, var riktigt usla på skjutvallen. Både Björn Ferry, Helena Jonsson, Anna Carin Olofsson-Z (vad Z står för har jag inte riktigt koll på men jag gissar på Zorro) och vårt allra största guldhopp Jörgen Brink sköt ungefär som fulla finska jägare fast sämre. Herrloppet vanns till sist av norske stjärnan Emil Hegle Svendsen. Även i damloppet var det nära norsk seger eftersom Tora Berger både sköt bra och åkte snabbt, särskilt i slutet av loppet. Hon fick dock se sig besegrad av den totalt otippade kinesiskan Wang Chunli som knep guldet med 1,4 sekunders marginal.

Det räddade min dag.

Att svenskar presterar under sin kapacitet i vintersporterna är väl närmast att beteckna som ett normaltillstånd. Jag tar det i alla fall med en axelryckning och tänker ungefär "jaha, det sket sig idag också" och sen är det inte så mycket mer med det. Men varför i helvete måste det alltid gå så jävla bra för Norge? Och varför gläds alltid de svenska kommentatorerna nästan opassande mycket med de norska idrottarna?

Man kan ge sig tusan på att när det svenska hoppet misslyckas dyker någon norrman (det behöver inte ens vara någon av de normalt bästa) upp och gör ett kanonlopp. Alltid, utan undantag. Jag kan inte hjälpa det, men det stör mig. Det stör mig mycket! En enda gång vill jag se Norge misslyckas. Jag vill se deras slutman i en VM-stafett gå in i väggen på Jörgen-Brink-vis. Jag vill se de norska deltagarna i ett skidskytte-VM konsekvent missa sina sistaskott på gammalt fint svenskt manér. Jag vill se en sprintfinal i världscupen med färre än fem norska deltagare på startlinjen. Luttrad som jag är räknar jag inte med att något av det jag nyss nämnde kommer att hända under min livstid men man får väl önsketänka?

Avundsjuk? Jag? Det kan ni ge er fan på. Jag är mycket medveten om att det finns en logisk förklaring till den norska dominansen och den är att de, förutom världens bästa tränare, också har den klart största bredden. Att vinna ett norskt mästerskapsguld i längdskidåkning sägs vara svårare än att ta VM-guld. Det finns, som man brukar säga, en del att ta av vad gäller talang för vintersport i det landet. Jag tänker inte heller på sedvanligt vis börja yra om att jag tror norrmännen är dopade, helt enkelt eftersom jag faktiskt inte tror det. Konstigt men sant.

Men jag är svensk. Norge är Sveriges närmaste granne och för många med mig vår största idrottsrival (förutom i ishockey där det är Finland). På samma sätt som det gör ont för en AIK:are att se Djurgården nå framgång kan jag känna när Norge tar ännu ett guld och bäste svensk kommer typ elva.

Det stör mig som sagt och det står jag för.

Sverige har fått en ny statsminister. Let's all hail the man, the myth and the legend: Fredrik Renfeldt!



Renfeldt applåderar Postens nye VD Lars G. Nordströms beslut att avstå sin mastodontlön (som jag kommenterade i ett tidigare inlägg) i ett försök att mota Olle i grind beträffande anklagelser om girighet.

Ädelt, kan tyckas - men varför i helsike tackar han nej till nästan en mille i månaden? Visst, han har sitt på det torra redan men att ge efter för missunnsamma kvällstidningsläsare som garanterat inte hade tackat nej till ett liknande löneupplägg känns mest desperat.

Behåll pengarna Lasse!

Att Renfeldt säger som han gör är förståeligt: han är, eller vill vara, en man av folket. Att "folket" tyvärr alldeles för ofta visar sig vara ganska enkelspårigt är en beklaglig bisak i sammanhanget.